Del 1:Början till allting...
Fille ,18 år, har precis fått ta över sina farföräldrars skitsura Volvo 740 GL -87. Fille som är "bilintresserad" (dvs han diskuterar olika sorters dumpventilljud med sina ungefär lika bilintresserade polare) tycker att hans 740 är förjävla ball med sitt fräna ljud (trasigt avgassystem, hallå), 5" slutrör och naturligtvis tonade rutor. Fille är helt enkelt kungen vid korvmojjen.
Men så en dag så hör Fille och hans polers något i fjärran. Ett elakt bröl som för korta stunder avbryts av puffar och smällar, och tillochmed det ack så fräna DUMPLJUDET! Flocken av bilintresserade ungdomar sliter blicken från fjortisarna vid korvmojjen och försöker lokalisera det skitfräna ljudet som tycks komma emot dom...En av Filles polare, Conny, fäller den dräpande kommentaren:"faaaan dä låter som en räser-bil" och resten av flocken instämmer.
Ljudet kommer allt närmare, nu kan man också tydligt höra däckskrin! Fille reagerar då däckskriet låter dubbelt så högt som när han börnar med sitt vänsterdäck, det kan bara innebära en sak: DEN ÄR DIFFAD!!! Filles polare har också uppmärksammat däckljudet och spänningen ökar. Nu börjar det synas däckrök från industriområdet borta vid pappersbruket! Spänningen stiger, vafan är det för monster egentligen!?
När då monstret med det fräna ljudet närmar sig korvmojjen så samlas flocken vid vägen för att iakta den fräna händelsen...
Ljudet närmar sig, däckskriena blir högre och tillslut så visar monstret sig! En sketen gammal 142 från -68. Rostig, matt i lacken och inte minst framförd av traktens lokala bonnläpp: Stor-Ulrik. Fille och hans polare kan knappt tro sina ögon. De hade alla nämligen räknat med ett 1000hk monster av modell Supra eller varför inte en Skajlajn från Too Faast Tooo Furious.
Stor-Ulrik uppmärksammar klungan av motorintresserad ungdom samlad runt en white-trash 740. Nu j*vlar...
Tvåan petas i och den gamla M40in dör nästan av vridet som den turbomatade B20in ger ifrån sig. Den aga-diffade bakaxeln verkar också den lite självmordbenägen men ett litet breställ till ska den väl orka med...Med fulla spjäll, brölande wastegate, rykande bakdäck och en flinande bonnläpp bakom ratten sladdar den schletna gamla hunnförtin in på korvmojjens parkering.
Först står dom bara där, sen så kommer frågorna..."hur faen har du plockat ner en tuuuurbo i det där gamla aset!?"
"hur snabb är den?"...Ja ni fattar. Stor-Ulrik blir snabbt korvmojjens nya kung, något som inte direkt uppskattas av Fille, ni vet han med 740in...Fille kan helt enkelt inte acceptera att en sketen bonnläpp har lyckats smida ihop en fränare bil en hans, en äldre också och tillråga på allt med DUMPLJUD!!!
Fille ger sig ut på Internet för att söka kunskap om häxkonster kallade "turbokonverteringar". Efter att ha spammat sönder 10st olika forum med dåligt formulerade frågor på hur man bäst bygger en 500hk maskin utav hans 740 och blivit bannad likamånga gånger bestämmer han sig för att försöka själv, så jävla svårt kan det väl inte vara!?
Några veckor senare sladdar Stor-Ulrik förbi Filles garage och noterar hur någon har lyckats plocka ner en äcklig gammal B230K i molekyler samt försökt smeta dit ett snuskigt stort lastbilsaggregat på orginalgrenröret. Anledningen till att han gör det är att alla motordelar ligger slängda lite hursomhelst utanför garageporten.
Stor-Ulrik flinar för sig själv och undrar varför inte folk kan lära sig att använda sökfunktionen på STS...
Del 2:Fille köper tuuuurbo.
Fille satt inne på sitt pojkrum och var helt förkrossad. Alla hans polare hade plötsligt fått den uppfattningen att hans 740 var skitful och långsam, det spelade ingen roll hur mycket han än börnade med sitt vänsterdäck, gänget vid korvmojjen tyckte ändå att Stor-Ulriks 142 med hemmaknåpad tryckförgasaranläggning var fränare! Den hade ju dumpljud och allt...
Inte hade det blivit bättre av att Fille hade blivit totalt utskämd på intärnät då han hade ställt frågor som t.ex: "heeje äre nån som vet vicken tyrbo man ska ha te en b230k!?!??!?!? ja tänkte inte ha så mkt efekt, bara runt 500+++ OBs hur får man vhooompsssccchhhh ljudet!??! har man en öppen 250mm HKSblitxjappsdump får man vhooompscccssshyyy ljudet då?!?!?!", och därefter faktiskt försökt att bygga en turboanläggning på sin finfina b230k med endast 60k mil bakom sig. Men det funkade inge vidare att svetsa fast den där fräna lastbilsturbon på grenröret med pinnsvetsen. Så nu stod Filles tokfräna 740 där utan motor och såg alldeles jätteledsen ut. Kanske mest beroende på att lillesyrrans gungställning inte riktigt höll som motorlyft och resulterade i en ännu mer ramsne 740 orsakat av några kilo motor.
Så nåt måste göras. Plötsligt visste Fille exakt vad han skulle göra, han skulle ta ut hela sitt sparkapital på 3533kr och köpa hans drömbil: En Volvo 740 TIC! Så då ger sig Fille ut återigen på internet på jakt efter en billig och fräsch 740 TIC för runt 3 lök. Ganska snart insåg han att det inte direkt kryllade av fina 740 TICs för den prislappen, och av någon märklig anledning så ville inte de som hade schyssta sevenfåårtys till salu byta bort dem mot hans gamla GL, hans gamla moppe och en stock snus, inte ens om man ringde 13 gånger och tjatade.
Samtidigt i Stor-Ulriks bonngarage så pågick det rostlagning. Saker som att trösklarna var bortfrätta, baljorna i skuffen var stora fina hål och att balkarna under bilen mest bestod av kex och glasfiberspackel förstod inte Stor-Ulrik hur besiktningsgubbarna kunde ge nedslag på. Det gick ju liksom att köra bilen ändå, och Stor-Ulrik resonerade så att det enda man kunde krocka med i trakten var kärringen Vidhåla när hon fräste runt i sin Golf II på ettans växel, alternativt älgar.
Fast Stor-Ulrik litade på sina reflexer ifall något sånt skulle hända, och med den finfina AGA-diffade bakaxeln skulle man nog kunna sladda iväg från älgar och annat otyg...
Nåja, efter en helg tillsammans med pinnsvetsen var 142:an ihoplappad och klar. Stor-Ulrik hade t.om rostskyddat med en liten skvätt 20 år gammal plastfärg samt limmat trälim i diverse skarvar, nu skulle det nog inte rosta på ett tag! Då kunde man ju likagärna sätta tillbaks det jättefina turbokittet som Stor-Ulrik egenhändigt byggt utav gamla traktordelar och diverse skrot som hade legat på gården (för det förstod Stor-Ulrik, att besiktningsgubbarna inte gillade megastora turbos). Hela bilen hade faktiskt inte kostat ett skit, och ända så var han den snabbaste räsern i sockna'!
...eller?
Fille, allas våran dumpventilsfetischist, körde hemåt i sin nyligen införskaffade Volvo 760 TIC. Bara 3500kr hade den kostat, och då ingick trasig wastegateslang, trasigt avgassystem, dåliga dämpare och, hör och häpna, en DUMPVENTIL! Filles bil laddade alltså runt 1.5bar, lät förjävligt och dumpade hejvilt. Fille var i himmelriket. Sen att sjusextin var totalt upprostad, hade gått 54.000 mil och gick som en påse skit spelade mindre roll för Fille, som nu styrde kosan mot korvmojjen för att visa upp sitt nyförvärv för kamraterna.
Väl framme möttes han av den vanliga hopern av white trash som naturligtvis undrade om hans 760 som lät så fränt kunde ha någon chans mot Stor-Ulrik. Och när Stor-Ulrik dök upp med sin nyligen rostlagade 142 så kunde det ju inte bli annat än rejs!
Sagt och gjort, en lång fin raksträcka letades upp och nu skulle det äntligen avgöras! Vem var egentligen snabbast?
De båda räserbilarna rullade fram och började värma däck. Stor-Ulrik rostade naturligtvis orginalsulorna till existensminimum, medans Fille fes igång högra bakhjulet men slutade tvärt då en del missljud från bakaxeln hördes...
Efter burnisen så var det ju då dags, båda ekipagen laddade för start (särskilt Fille, han hade ju hört att B23ET kunde palla määängder av stryk så han stod på 6700rpm drygt 20 sek innan start), starten gick och...PANG! Stor-Ulrik drog igång på tvåan och hann ungefär 50 meter innan bakdäcken fick megapunktering. Fille hann ingenstans eftersom det av någon anledning hade smällt till i motorn och det nu försiggick kraftig rökutveckling under huven. Mindre bra.
Saker och ting blev inte bättre av att trafikbylingen tydligen hade fått nys om spektaklet, för nu syntes det blåljus en bit längre bort på vägen. Stor-Ulrik förstod att det nog inte var så bra att stå still på vägen så han började lunka hemåt i lagom takt, på bakfälgarna. Fille däremot satt kvar i sin bil gråtandes, och hade nog suttit kvar när bilen övertändes om inte hans polare Conny hade dragit ur honom. Fille svor tyst för sig själv att han minsann skulle bygga en värsting räserbil och köra ifrån bonnläppar med dopade gammla hunnförtis...
Del 3:Räserbilsbyggen och 3bar.
Livet lekte för Stor-Ulrik. Efter "vinsten" mot Fille och hans numera utbrända 760 hade hans roll som byns värsta räser stärkts ännu mer, även om hela fronten på 142:an hade ryckts dän då han bogserade bort den från en mörk och öde skogsväg efter en äventyrlig flykt från snuten, på bakfälgarna... Men Stor-Ulrik var inte en sån som var direkt finkänslig med saker, så han hade släpat hem 140-liket bakom farsans traktor och var nu i full färd med att rost- och krocklaga fronten. Lite överbliven plåt dithäftad med pinne, spackel, riktning med snickarhammare, mer spackel och lite slip samt Stor-Ulriks favoritfärg Volvo BM röd maskinprimer så såg det gamla aset inte så efterblivet ut längre. Och när han ändå höll på så kapade han av 3.5 varv fjädrar runtom för det där tuffa stuket. Sådär! 142:an mådde, likt sin ägare, bättre än någonsin.
Men hur gick det för Fille...? Blir det något räserbygge...?
Jadå klart som fan att det blir det! Efter nederlaget (som numera var vida känt) mot Stor-Ulrik hade han genast börjat skissa på en riktig killer. Något som skulle bli så grymt att han garanterat skulle bli kung vid korvmojjen igen...Problemet var bara att Fille inte hade någon bil, kunskap, erfarenhet eller verktyg. Men sånt tyckte Fille att man kunde lära sig medans man bygger, så svårt kan det väl ändå inte vara!? Så Fille samlade sitt crew bestående utav Kleptoman-Conny, Pungen, Pungens lillebror Lill-Pungen, Snusmumriken samt GrinOlle, som led av våldsam psykisk instabilitet om man kallade honom just för GrinOlle...
Samtliga var väl ungefär lika dumma i huvudet och kunde ungefär lika lite om bilar och motorer, men dumpventilsljud det bannemig kunde dom härma! Timtal kunde ägnas i "Dumparnas" högkvarter (Filles garage, som var ungefär lika stort som en 740) åt att härma olika dumpljud.
Nåja, steg 1 i projekt Räser var att införskaffa en bil. Fille visste precis vad grundplåten skulle bli: Hans morsas Nissan Micra -87! På "Att Göra" listan stog det bla:"konvirtera te bakjulsdriffft, byggga turbo me wästgejt, köpa 250mm öpen dumpväntil, NOsssSSS, fläjms dekaler från hobex, 5.5 tums avgasssystteem, japps dämpare".
Så vad göra nu? Ingen visste ju direkt vad som krävdes för att bygga om en Nissan Micra till bakhjulsdrift med 700hk, men de visste att de behövde delar! Problemet var ju bara att delar var så dyrt konstanterade Fille efter att han återigen hade gett sig ut på det mytomspunna Internet på jakt efter information, men den här gången avstod han dock från att regga sig på diverse forum och hota moderatorer med spö om dom bannade honom.
Kleptoman-Conny hade däremot en lösning på problemet förklarade han inför gruppen. Han visste minsann en kille som hade mängder av motordelar, bakaxlar, turbos och annat smått och gått liggandes som han nog kunde sälja till vrakpris. Fille undrade dock varför de prompt var tvungna att hämta alla delar klockan 02.30 mitt i natten ute på en gård i ödemarken, men Conny förklarade att han skulle betala killen senare och att han bara råkade veta hur man dyrkade upp låset till hans garage. Nåja, diverse 240 skräp lastades på på Connys fina VW Transporter diesel som han hade "lånat" i grannkommunen. Problemen började när Conny insåg att de knappt hade någon diesel i tanken...
Stor-Ulrik vaknade med ett ryck, vafan var det för det röster han hörde bortåt dieseltanken te? Det tog inte lång stund innan han insåg att det var dieseltjyvande tattarjävlar i farten igen och det var ju lagom kul. Så Stor-Ulrik, som förövrigt vägde runt 130kg till större delen muskler och var drygt 2m lång, gjorde naturligtvis något åt saken.
"Men vafaaaan Conny det här är ju Stor-Ulriks gård!" väste Fille åt Conny som var i full färd med att knipsa upp låset till dieselpumpen. Conny brydde sig inte ett skit. Fille däremot höll på att skita på sig utav rädsla, att sno något från Stor-Ulrik var bland det osmartaste man kunde göra i trakten. Conny hann få i runt fem liter diesel innan de såg vad de hade fruktat mest, en förbannad Stor-Ulrik springandes över gårdsplanen beväpnad med slägga, vrålandes något oidentiferbart om "dieseltjyvshelveten"... Fille och hans crew insåg att det kanske inte var så smart att stanna kvar, så samtliga tryckte in sig i Transportern och hann 2.5m innan bilen blev ramsne av Stor-Ulriks slägga. Men de fortsatte ändå.
I rent raseri rusade Stor-Ulrik bort till maskinhallen och startade upp 142:an, nu j*vlar skulle det jagas dieseltjyvar! Efter en händelserik jakt på några mil över grusvägar och åkrar så bluddrade Stor-Ulriks fina B20TIC till och krävde lite mer soppa ifall det skulle jagas fler dieseltjyvar. Så Stor-Ulrik gick hem genom sommarnatten svärandes för sig själv, han visste nog vad det var för miffon som hade försökt sno hans fina diesel...
I Transportern däremot var stämningen på topp, de levde ju! "Dumparna" tog sig hem till Filles garage och började bygga räserbil med en gång. Eller ja försökte... Fille började med att svetsa ihop sin lillesyrras gungställning så att de hade en motorlyft. Motor/låda lyftes ur, bilen vältes upp på sniskan på ett par gamla däck och Pungen började kapa...Och uj vad han kapade, snart var det ingenting av den gamla Micran kvar. Filles morsa blev mindre glad däremot.
Därefter uträttade Fille och hans crew så enormt stora mängder ful- och bonnmek att det borde vara spöstraff på det. En äcklig bakvagn byggdes ihop utav skrot, efter lite mer kap och svets satt där också en äcklig gammal B21+ en M46 samt en 1030 bakaxel i Micran, allt var totalt felbyggt, snett och inte direkt säkert. Fast den gick hyffsat fort rakt fram iallefall...Nu skulle det rejsas! Att de överhuvudtaget hade fått ihop allting och fått det att fungera var nog GrinOlles förtjänst, han hade ju faktiskt gått en halv termin på fordon och jobbade på skroten.
Fast Fille bekymmrades över att bilen inte hade något fränt dumpljud, det var ju liksom därför han hade börjat bygga!
Men sen kom han på att han faktiskt hade en utbränd 760 TIC framför garaget! Grenrör med turbo plockades raskt av och bultades dit på B21:an, lite fix med dammsugarslangar, oljeanslutningar, plastic padding i förgasarn, rör och diverse annat skrot så hade de faktiskt en halvt om halvt levande turbomotor! Under ceremoniella former monterades också den jättedyra, enorma, öppna dumpventil som gänget hade sparat ihop till. När den äckelmotorn senare startades så (förutom att den gick som en påse skit) dumpade den så mycket att lyckan i garaget var obeskrivbar. De hade gjort det!
Så Fille hoppade helt enkelt i Micran och hasade ner till korvmojjen för att återigen utmana Stor-Ulrik. Fille bad till Gud att Stor-Ulrik inte skulle känna igen honom sedan det misslycka dieselstöldsförsöket, och de andra ville inte ens vara i närheten.
Fille tog sig tillslut fram till korvmojjen där Stor-Ulrik som vanligt tog sig en hamburgare efter dagens hårda arbete som bonnadräng, självklart med 142:an som bruksbil trots att den drog drygt två liter per mil och hade komfort som...Eller ja, det fanns ingen komfort. Förutom att det fulbygge som Fille färdades i väckte uppmärksamhet så var det nu större efterfrågan på ett slutgiltigt rejs större än någonsin, så rejs skulle det bli, på natten av naturliga skäl.
Stor-Ulrik blev faktiskt lite orolig över Filles kreation. Även om aset var totalt felbyggt så var det ju ändå låg vikt och stor motor som gällde, bäst att tunea B20in lite till tänkte Stor-Ulrik och styrde kosan mot hemgården.
Och tuneas gjorde det, Stor-Ulrik ställde upp laddtrycket någon atmosfär sådär och dopade förgasarna lite mer, nu skulle segern garanterat bli hans!
Så blev det då dags...För det slutgiltiga räjset mellan Stor-Ulrik och Fille. Bonnläpp versus Kepspöjk. De båda underliga bilarna ställdes upp på en öde raksträcka ute i skogen. Däckvärmningen blev dock som vanligt, Fille fes igång vänsterhjulet den här gången med hade återigen fått tag i en rutten bakaxel så han slutade tvärt. Stor-Ulrik som hade kastat ner så mycket skrot som det bara gick och mökat igen med sin kära gamla pinnsvets i bakaxeln, drog igång en mäktig börnis på tvåan. Den här gången var det dock aningens bättre däck som högst var 10 år gamla...
Spänningen var olidlig när det började dra ihop sig för start, för nu var det faktiskt jämnt! 3...2...1. Starten gick. Fille fick faktiskt en hygglig start och fes iväg ganska kvickt. Stor-Ulrik väntade någon sekund tills laddtrycket hade hoppat upp till rätt sjuka nivåer, och dumpade därefter kopplingen...Ett domedagsvrål, spinnande bakdäck och han var iväg. Han tog in på Fille ganska snabbt ända tills det sa PANG och resterna utav en vevstake skjöts ut genom först motorblocket, därefter innerskärmen, punkterade Stor-Ulriks högra framdäck och orsakade rätt stora mängder rökutveckling. Fille kom ihåg hur glad han blev över det, sen så kom han inte ihåg särskilt mycket mer från den dagen då han lyckades köra in i en riktigt äcklig grop i vägen. Det resulterade i att den klent ihopsvetsade bakvagnen gav upp, likaså växellådsfästet och motorfästena.
När ambulansen kom så låg drivlinan utspridd ca. 150m bort ifrån Micran som hade voltat X antal varv och lagt sig i diket. Att Fille överlevde utan men för livet var ett smärre mirakel.
Hur gick det för Stor-Ulrik då? Jo han bogserade naturligtvis bort fjortontvåan med farsans traktor och började skissa på en ny motor och nya äventyr...
Del 4:Conny bygger plastraket.
"Fyfan vilket lik" tänkte Stor-Ulrik när han av någon anledning hade börjat att inspektera sin 142. Rosten...Lacken...Det allmänna skicket...Det var inte ens något stuk, det var bara en sorglig skugga utav en bil som en gång i tiden var riktigt fin.
Stor-Ulrik hade fått bilen gratis utav en gammal bonde, dragit hem och börjat experimentera med diverse turbokonverteringar, men rost och sånt skit hade han liksom aldrig brytt sig om... Förrens nu.
Stor-Ulrik hade nämligen tagit sin käre 142 in till storstan för att ösa runt lite och bränna däck, men då märkte han att folk tittade konstigt på hans fina fjortistvåa...Precis som om den vore ful eller nåt. Kanske var det det sunkigaste lackjobbet på norra halvklotet, den totalt söndermöfflade fronten, rosten, den inhoppade bagageluckan eller något annat, hursomhelst så verkade inte folk tycka att Stor-Ulriks hunnförti var särskilt tilltalande. Däremot var det alltid lika roligt att totalt äga sönder sönderstylade pokemonbilar, "chippade" Bimmers, eller varför inte Volvo 7fjortis på någon öde raksträcka...Eller lagom kurvig landsväg, Stor-Ulriks bil hade ju så bra väghållning med kapade fjädrar och stenåldersdäck.
Hursomhelst så hade nu Stor-Ulrik tagit beslutet att en gång för alla laga rosten på sin ögonsten, samt göra den clean och snygg. Droppen var nog när ett gäng snorungar hade beslutat sig för att sparka och slå på Stor-Ulriks fina 142 när han införskaffade föda på Max. Naturligtvis hade snorungarna fått veta att de levde, men Stor-Ulrik blev nästan skrämd av sig själv, han brydde sig plötsligt om bilens utseende! Så beslutet hade tagits en gång för alla, fjortontvåan skulle bli fin.
Och det var ett rätt stort steg att ta med tanke på hans tidigare modifikationer till bilens utsida, framförallt med tanke på hans finfina rostlagningar...
Samtidigt så var Kleptoman-Conny på sjukhuset och hälsade på sin bästis Fille, som inte direkt mådde bra efter att ha trillat omkull med "Dumparnas" cepebyggda Nissan Micra. Om man nu hade vart med om något liknande så skulle nog de flesta lägga av med fortåka och felbyggda bilar. Men inte Fille. Det enda han ville var att "uuut å börna me min sjuförti, geaöööhh...."
Conny tyckte faktiskt riktigt synd om sin polare. Och han kände att han var tvungen att göra något för Fille, typ som att bygga en ännu värre värstingbil som skulle vara snygg och framförallt spöa dopade gamla Volvos."Tänk om man kunde bli en riktig kändisbilbyggare" tänkte Conny och började tänka på hur det skulle gå till...
I Stor-Ulriks garage däremot hände det saker. Av någon anledning så hade Stor-Ulrik rensat ur hela den gamla bonnaverkstan och beredde plats för sin 142. Gammalt järnskrot från 1800-talet och framåt förpassades till en container som Stor-Ulrik därefter sålde till en skrothandlare och fick ut en vacker slant för, nu hade han ju t.om en budget! Pinnsvetsen krängdes iväg och Stor-Ulrik for in till storstan för att inhandla en beggad MIG-svets samt X antal kvadratmeter 1mm plåt, lite plåtverktyg och annat smått och gott, nu j*vlar skulle det meckas!
Connys begär efter en "asaaafrän bil" blev bara större och större. Men problemet var ju att bygga en frän bil kostade pengar,något som Conny dock visste hur man fixade fram. Det var rätt enkelt egentligen, man "lånade" lite saker och sålde på Blocket, hur enkelt som helst och fett med stålar!! Sagt och gjort så började Conny och hans polare åka runt i kommunen och låna lite saker som skulle förvandlas till pengar, som så småningom skulle förvandla Connys sunkiga BMW E30 318i till en riktig showstopper med extra allt...
Stor-Ulrik hade just kommit fram till en sak: Det var lättare att kapa bort rost än att ersätta den. Efter några dagar med kapen var det inte så mycket kvar av hans gamla 142. Drivlinan hade slitits dän och Stor-Ulrik hade pallat upp aset på de högst tvivelaktiga domkraftsfästena, men Stor-Ulrik var inte en sån som gav sig! För att göra en lång historia kort så var 142:an efter mängder av plåt, svetstråd, SVETSPRIMER, karosserikitt och primer äntligen redo för lack. Inte en fusklagning någonstans, allt helsvetsat med punkter och finfina hemmabockade balkar, sickat golv, bortblästrad ytrost och såklart var alla skarvar tätade riktigt ordentligt... Aset rullades ut i den för tillfället tomma silon och en primitiv lackbur möfflades ihop av lite överbliven balplast, nu j*vlar var det thinnertajm!
Det där med att bygga bilar var rätt svårt hade Conny kommit fram till. Hans slutkörda gamla E30 hade tryckts in i någon slags imitation över ett garage och rivits ner totalt. Conny hade bestämt sig för att hans bil skulle ha ALLT! Fetaste billjudet, grymmaste väghållningen, snabba tidkort på kvartsmilen, driftmästarn runt korvmojjen, värsta stajlingbilen, you name it... Grejen var ju att som vanligt hade varken Kleptoman-Conny eller hans pantade polers någon som helst aning om hur man gjorde. Fast Conny hade ju som vanligt en lösning på problemet, han hade nämligen sett att man kunde bygga egna kjolpaket och stuff med byggskum från jättefräna Biltema! Sen kunde man ju fylla igen diverse hål med det också och bara slipa ner, hur enkelt som helst!!! Sagt och gjort så for Conny och hans polers och köpte enorma mängder byggskum, spackel, glasfiberväv och annat skit med "lånepengar"...Fet-trimmet och asabra väghållningen fick vänta enligt Conny, alla vet ju att en bil med kjolpaket smäller högre än en ful bil som går som ett skållat troll!
Trots att han aldrig hade lackat en bil förut så var Stor-Ulriks 142 numera vackert mossgrön, med resultat som garanterat var bättre än många andra proffsiga "styling" lacker. Stor-Ulrik själv förstod nästan inte hur han hade lyckats förvandla det där gamla äckliga liket till det här, men det han förstod var att det var dags att bygga motor, något som han kunde sen tidigare.
Hans fina gamla B20TIC hade fått en lastbilsintercooler, ombestyckade dubbla Weber 45, riktigt vass kam, och hemmaportad topp av Stor-Ulrik och en del annat. När han ändå var i farten trycktes en 1041 bakaxel dit i kombination med en M47 som han hade hittat på en loppmarknad. I ett nästan omänskligt tempo jobbade Stor-Ulrik dag och natt med sin käre 142, socialt liv och sånt skit kunde vänta!
I Connys garage däremot hade hans jätteäckliga E30 numera blivit ännu äckligare tack vare X antal kilo byggskum, spackel, glasfiber, mer spackel och några sunkiga alufälgar (helt olagligt stulna naturligtvis). Det fanns ingen direkt form på "bygget", bara tillslipade spackel- och byggskumklumpar och allt var helt skitfult gjort. Men det tyckte inte Conny, han såg bara framför sig det fränaste bygget han hade sett på länge! Men så kom ju den där biten med prestanda...Och Conny visste precis hur han skulle göra. Han letade upp några annonser på väghållingskit, turbokonverterade BMW-spisar och annat skit på nätet, sen åkte han och hans polare helt enkelt dit och snodde sakerna. Väl hemma i pyrtet som kallades för garage så yxades alla godisbitar dit mindre finkänsligt och snyggt. Efter några veckor så var eeetrettin tillmöfflad och "klar" för lack, om man nu kallar grovslipade spackelklumpar för lackfärdiga...
Stor-Ulrik granskade sina händer. Stora, skitiga, valkiga, blodiga, plåsterförsedda och med uppskrapade knogar. Han hade helt enkelt jobbat jävligt hårt med sin käre 142, och nu var den snart klar. Riktiga väghållningsprylar hade hittat dit, breddade 15" plåtisar med nya fina däck som Stor-Ulrik faktiskt hade KÖPT, men de var värda varenda krona enligt honom själv. Bilen var så jäkla frän och fräsch den bara kunde bli, och Stor-Ulrik förberedde det sista innan provkörningen. En störtbåge och ett par kramgoa stolar hade också införskaffats ifall man skulle råka trilla omkull.
Efter några lager stulen primer och lite stulen lazerblå färg så kände sig Conny riktigt stolt över sin kreation. Aset såg ut som något hämtat ur ett barnprogram riktat till åttaåringar höga på socker, hade någon stulen ljudanläggning och ja lite mer stulna roliga saker som t.ex en turbospis som faktiskt gick ganska bra. Under spacklet och fogskummet döljde det sig dock rätt enorma mängder rost, men det kunde ju inte göra så mycket enligt Conny...Nu var det däremot dags för provkörning! Ett stuprör till downpipe hängdes dit och drogs ut under passagerarsidan, ska det bröla så ska det! Efter lite bludder och bröl så startades odjuret till BMW-sexa upp och Conny drog ut på sin första provtur.
Hemma hos Stor-Ulrik var det också dags för provkörning. Lite fine-tuning med tändningen, förknasarna och annat trams så gick den hemmapulade turbomotorn hyffsat. Eller ja hyffsat kanske var en underdrift, Stor-Ulrik var inte direkt finkänslig med laddtrycket, den gick faktiskt jävligt bra. Då ska man ju naturligtvis ut och sladda runt korvmojjen på by'n...Pilotbrillorna åkte på, bilfan tankades full och Stor-Ulrik brölade ner till korvmojjen med raka rör, gladare och stoltare än någonsin.
Det var oundvikligt. Ett rejs mellan Conny och Stor-Ulrik. De båda hade naturligtvis mötts vid korvmöjjen och märkt att båda hade byggt räserbilar under sommarn, och den sedvanliga massan white trash hade självklart påhejjat ett rejs, för nu var det riktigt, riktigt jämnt...Conny hade ju faktiskt lyckats sno en riktigt fin och välbyggd turbomotor, fast å andra sidan kunde ju Stor-Ulrik faktiskt det där med att bygga räserbil. Pengar satsades, det skvallrades om de bådas byggen (eller ja, Connys bygge bestod ju mest av delar som inte direkt tillhörde honom, men ändå...) och en karavan färdades till den gamla vanliga raksträckan i skogen för att en gång för alla avgöra vem som var byns värsta räjser, igen...
Väl framme så lajnade de båda räjsarna upp för start, men därefter hände något som ingen direkt hade kunnat förutse.
En mindre arme utav polisbilar dök naturligtvis upp från i princip ingenstans. Panik utbröt och Conny gjorde en mindre smart start/flyktförsök, vilket resulterade i att lite effekt hjälpte till att lossa bakaxeln ifrån det sönderrostade underredet, vilket resulterade i att Conny blev ståendes...Stor-Ulrik däremot förstod att det kanske inte var så smart att köra ifrån bylingen i det här läget, de var helt enkelt för många.
Men snutarna var inte där för att avbryta streetrejset, de var där för att ta hand om en viss Kleptoman-Conny och hans kompisar. Som bekant hade de ju stulit rätt enorma mängder bildelar och annat under sommaren, något som han fick sitta av ett par år på kåken för.
Stor-Ulrik däremot fick beröm av Harry Haffa för sin fina 142 och kunde åka hem riktigt j*vla ordentligt glad, byns värsta rejser var än en gång obesegrad!
Del 5http://static.moppenet.com/images/sm...ns/biggrin.gifieselbröl versus Dumppys.
Det var en nästan helt vanlig sensommardag och Stor-Ulrik var som vanligt ute och pressade sin 142 till max ute på kurviga landsvägar och öde raksträckor. Bilen gick hur bra som helst, de sista finjusteringarna var gjorde och Stor-Ulrik såg fram emot att få köra med bilen ett bra tag till, fortfarande glad efter "vinsten" mot Kleptoman-Conny. Men allt det ändrades mycket fort.
Stor-Ulrik noterade nämligen en äcklig 745:a som var ute och pös i 60 knyck, "Perfekt" tänkte och och började köra om med lagom vansinnig fart. Det han inte såg var att 745:an framfördes av traktens lokala pundare/ligist Kenta Kokain, som var lagom lullig av diverse substanser. Kenta Kokain tyckte inte om att någon ful grön bil höll på att köra om honom, så han hängde helt enkelt ut den stulna 745:an i andra körfältet. Stor-Ulrik han aldrig reagera och drämde in i 745:an i 180 km/h, snurrade ett par varv och la sig i diket.
När Stor-Ulrik vaknade igen och upptäckte att han var fastspänd på en bår med en massa ambulanspersonal runtomkring sig så tänkte han inte på om några ben var brutna eller inte, han tänkte på hur det hade gått med hans käre 142.
Det hade inte gått särskilt bra. Den var faktiskt totalt sönderklotad efter 7-8 varv. Stor-Ulrik blev helt hopplöst förkrossad och grät på vägen in till sjukhuset, så mycket blod, svett och tårar i önödan...
Efter några veckor på sjukan med diverse benläkning och annat skit så kunde Stor-Ulrik få åka hem, han hade störtbågen i bilen att tacka för att överhuvudtaget överlevde kraschen. Väl hemma så började han inspektera sin 142 för att se om det möjligen fanns någon chans att rikta upp den...Men näej, den var helt utom räddning. Allt värdefullt och som fortfarande var helt på bilen plockades bort (förutom förarstolen som Stor-Ulrik sparade av sentimentala skäl) och såldes billigt bara för att bli av med det, och efter att karossen åkt iväg till skroten svor Stor-Ulrik att han tamejfan aldrig mer skulle lägga ner så mycket tid och energi på en bil ifall man bara skulle trilla omkull med dem...
Några dagar senare så var det ändå dags för att köpa en ny räser. Men nu var det ingen fjortistvåa som gällde längre, ny var det tyskt stål (rost) och dieselknatter för hela slanten! Hela 2500kr pröjsade Stor-Ulrik för den lagom inkörda Mercedes 300D -87. Den var hade preciiiiis klarat besiktningen tack vare förre ägarns lagom seriösa lagningar. "Nåja, duger väl att frakta runt arschlet i" tänkte Stor-Ulrik och knattrade hem till gården på förra ägarens "lånade" skogsmaskinsdiesel.
När han ändå var påväg så kunde han väl likagärna tröstäta lite på korvmojjen, så han svängde ner i samhället men började att ångra sig direkt när han såg det sedvanliga WT-gänget. Men det var något som inte stämde. Samtliga dårar som vanligen hängde runt korvmojjen var nu nämligen samlade runt någon skinande plastraket. När Stor-Ulrik kom närmare såg han att det var en Mitsubitchi EVO IV, och bakom ratten satt ingen mindre än Fille, tydligen någorlunda ihopläkt efter smällen med Micran.
Stor-Ulrik tvärnitade nästan och var påväg att vända, men sen påminde han sig om att han inte behövde ta någon skit bara för att han hade klotat sin käre 142 och numera brände runt i en jävla tattarsläde. Tänkt och gjort så svängde han ner och kände direkt blickarna från gänget...När han väl klamrade sig ur blysläden så var Fille den första att komma fram och fråga om vad som hade hänt, informera om att Mitsun minsann var hans och att Stor-Ulrik inte längre var snabbast...Lagom smådrygt. Stor-Ulrik kände plötsligt för att slå sönder Filles Mitsu MED Fille som tillhygge, men han avstod av diverse skäl.
Bara för att jäklas med Stor-Ulrik så hoppade han in i Mitsun och började tokvarva, och visst, den hade en megafrän dumpventil...Fjortisarna runt korvmojjen tjöt av glädje när den gång på gång bjöd på härliga dumpapysläten, Fille var återigen kungen vid korvmojjen! Fille hade nämligen rätt oanat ärvt en lagom rund summa pengar från sin avlidne farmor, och dessa hade naturligtvis investerats i en megatrimmad Mitsubitchi med 410 bromsade hästar.
Stor-Ulrik kunde bara inte låta bli att vara avundsjuk. Så han åt sin hamburgare under tystnad och sörjde sin käre gamle 142..."Bilar, fyfan vilket skit" tänkte han och hoppade in i Mercan och gasade hem till gården.
Den natten sov han inget vidare. Han kunde inte släppa tanken på att hans ärkefiende Fille numera ägde en bil som faktiskt var snabbare än den han ägde, och att hans ögosten numera låg på skroten, allt pågrund utav en satans jävla pundare. Å andra sidan hade pundarn visst blivit påkommen med att ha några höbalar marijuana i skuffen på den stulna 745:an, samt hotat ambulanspersonalen med ett avsågat hagelgevär och hade därför "några" år utav fängelse framför sig, men ändå...
Dagarna gick och blev bara tråkigare och tråkigare för Stor-Ulrik. Ingen bil att mickla med. Inga rejs att köra. Inga fula plastraketer att köra ifrån. Allt var bara ett rent helvete för Stor-Ulrik och tillslut stod han inte ut längre. Sent en tisdagsnatt smög han upp på höskullen utrustad med ett rep... Väl där satt han och funderade ett bra tag ifall han verkligen skulle göra det...Och till slut fattade han ett beslut. Han skulle fixa det.
Det enorma turboaggregatet av okänt ursprung låg där det alltid hade legat, i änden på höskullen bland en massa annat bråte och skräp. Det var rentutsagt gigantiskt, och ingen visste direkt vart det kom ifrån. Men Stor-Ulrik visste en sak om det; Att det kunde pumpa fram rätt enorma mängder med luft. Så Stor-Ulrik knöt repet runt det ganska tunga agget och sänkte ner det för laggårdsväggen. Nu banan skulle den dryga idioten Fille få se på hästkrafter...
Efter att turboaggregatet hade räddats så smög Stor-Ulrik in i maskinhallen på jakt efter lite andra speedparts, bla en duktigt stor och fin dieselpump med aniiinngeens större pumpelement än orginalarn på Mercan,också den någon UFO-grej som legat där sedan Hedenhös. När allt var framplockat började han att mecka och hade inga planer på att sluta förräns garaget kunde fyllas med svartrök och härligt dieselbröl.
För Fille däremot lekte livet. Han älskade sin finfina EVOfyra. Den lät tokfränt, den hade en enorm och välljudande dumpventil, man kunde göra tuffa donuts med den på asfalt, man kunde packa in alla kompisar och bara åka ut och gaaaasa...Sen att resten av pengarna från arvet hade gått åt till bensin och däck bekymmrade inte Fille, han var ju snabbast i sockna! Han kunde riktigt se avundsjukan vilja tränga ut ifrån Stor-Ulrik när han stod och skrävlade om hur j*vla bra hans EVO IV var. Fille var rätt säker på att han skulle vara snabbast i sockna för alltid, en tanke som roade honom något enormt.
Efter psykadeliska mått av stressmeck spred sig ett mäktigt bröl i Stor-Ulriks verkstad. Monstret hade vaknat. Det var ljudet ifrån en sanslöst överladdad MB 300D dieselsexa med en megastor turbo samt en riktig värsting till dieselpump. Trots att han knappt kunde hålla ögonen öppna och hade lite problem med att skilja höger från vänster så gav sig Stor-Ulrik ut på en halvsovande provkörning på gödselplattan. Bilen var ett monster. Hejdlöst med däckspinn, ett till synes oändligt vridmoment, sanslös acceleration...Stor-Ulrik kunde äntligen vila.
När han vaknade 18 timmar senare så införskaffades det lite föda och Stor-Ulrik kände hur livslusten och energin fullkomligt öste över honom, nu var det dags att banta blysläden lite... Allt vad inredning hette revs ur totalt. Bakluckan fimpades och ett plastskynke tejpades dit för att bibehålla lite aerodynamik. Och när han ändå var i farten kapades samtliga dörrar ur och glaset i dem ersattes med några plastskynken. En gammal räserstol från 142:an plockades i och Stor-Ulrik var redo för att spöa lite Mitsubitchi. Han kände sig som Hin Håle själv när han kom ut på landsvägen och lämnde 200m svarta streck efter sig, på trean...
Fille stod som vanligt vid korvmojjen och tjötade på om sin EVO, startade upp den gång på gång för att låta det där häääärliga vhooom-pssschhh ljudet eka över byn. Och naturligtvis var det Fille själv som hade byggt allting på EVOn själv, han hade ju inte alls pungat ut 250 papp för den färdigbyggd och redo för gatan...När någon dock påpekade att han faktiskt hade haft en jävla tur som hade ärvt en massa pengar var Fille kvick på att anklaga personen i fråga för enorm avundsjuka...Nu var det ju HAN som var Kungen vid Korvmojjen och ingen annan! Då hördes brölet.
I fjärran så lät det helt sinnessjukt, som om ett jetplan hade fått hjul och rejsade runt lite på öde raksträckor. Men det var inget jetplan, det var Stor-Ulriks Mercedes 300D med lagom stor stressfläkt. En tystnad spred sig runt korvmojjen när hopern WT försökte lokalisera ljudet...Fille tyckte att situationen kändes märkligt bekant, men nej, hur fan har HAN kunnat fått ihop en räserbil på så kort tid? Det var ju nästintill en fysikalisk omöjlighet. Det var det också. Stor-Ulriks Merca borde i teorin inte på långa vägar utveckla den sjuka mängd hästkrafter den hade eller vara så sanslöst snabb, men det var den ändå. Och den var byggd på någon dag.
Ljudet och däckskriet kom närmare och närmare. Fille började svettas; "Det kan inte vara möjligt..." tänkte han. Men det var det, Stor-Ulriks domedagsmonster dök nämligen upp. Och det med besked. Helt plötsligt var det någon diffus, stor grå sak som lät smärtsamt mycket, snurrade runt runt på parkeringen och orsakade stora svartgråa moln. När dimman hade lagt sig öppnades dörren till den brutallättade Mercan och en sliten Stor-Ulrik ragglade ut, stapplade fram till korvmojjen och beställde sin sedvanliga hamburgare. Fille såg ut som en fågelholk. Stor-Ulrik noterade uttrycket och ställde frågan alla väntade på serverad med ett varggrin.
Någon minut senare var det dags för rejs, som vanligt...
Eller rejset började egentligen på vägen dit till den där ökända raksträckan ute i skogen med vansinnesomkörningar, dumppys och dieselbröl. Räjsarna linade upp och Stor-Ulrik drog upp en 100m däck/svartröksridå, däcken bak började bli lite slitna...
Starten gick och det var jämnt. Riktigt jämnt. Målet korsades och ingen kunde riktigt avgöra vem som hade vunnit.
Men för Fille och Stor-Ulrik blev det hela helt plötsligt personligt, istället för att sakta ner och börja tjafsa om vem som hade vunnit så fortsatte de båda att köra. Och nu började det gå riktigt fort. De fortsatte ända ut på motorvägen, och det hela började bli riktigt intressant efter ett par minuter, inte minst för den civilsnutbil som de passerade i 250km/h++...
Adrenalinet pumpade för Stor-Ulrik. Hastighetsmätarn hade legat i botten ett bra tag nu och saker verkade bara gå helt jävla sinnessjukt fort, dieselsexan brölade på och Stor-Ulrik hoppades att han inte gav några medtrafikanter hörselskador när han svischade förbi...Det var fortfarande jämnt mellan han och Fille. De hade ingen direkt plan på vart dom skulle köra eller när de skulle sluta, de fortsatte bara i någon slags slutgiltig kamp mellan de två.
Men efter ett par minuter så visste de båda precis vad de hade för mål: Att köra ifrån blåljusen i backspegeln.
Tillslut så blev polisbilarna för många för Fille. Han kände att han inte behövde ligga och jaga efter Stor-Ulrik mer när X antal snutbilar tillslut lyckades stänga in honom och hans fina riskokare. Han kände sig minst sagt besegrad, och den där lilla biljakten skulle senare visa sig vara det sista olagliga han gjorde i trafiken på ett bra tag. Likaså skulle EVOn visa sig vara den sista snabba bil Fille någonsin ägde...
För Stor-Ulrik däremot hade rejset precis börjat. Han tänkte för sig själv att han hellre mosade Mercan och honom själv in i en bergvägg än att bli tagen av snuten, så han fortsatte bara. Så fort han kunde lämnade han motorvägen, lekte med snutbilarna på landsvägen ett tag innan han slutligen fintade bort dem totalt med sin kunskap om traktens skogs- och grusvägar samt lite körning över fält som han visste var hyffsat jämna för att köra på. Mercan skakade, skallrade och den rostiga, slitna samt delvis urkapade karossen började säga ifrån med diverse knak och läten.
Efter en trekvart på hemliga vägar så var han hemma på gården igen, och nu visste han att det bara var en sak att göra ifall han skulle ha någon chans att slippa ifrån rättsliga åtgärder...Snuten hade nog minsann skrivit upp regnumret det första de gjorde misstänkte han. Medans motorn fortfarande var glödhet från den lilla plågokur som Stor-Ulrik hade utsatt den för plockades den ur tillsammans med växellådan i ilfart, han hade inte mycket tid...
Megastora kapskivan plockades på på megastora vinkelslipen och efter någon timme var den tyska gamla blysläden inget mindre än små, grå plåtbitar som ganska snart var förpassade till skrotcontainern tillsammans med resten av bilen.
"Ingen bil, inga bevis" tänkte Stor-Ulrik och efter lite fiffel med handlingarna på bilen så fanns det egentligen ingenting som kunde styrka att det var han som hade lekt med en arme av snutbilar för någon timme sedan, eller att det var han som hade kört i dryga 280 knutar på en (om än ganska otrafikerad) svensk motorväg.
Och Stor-Ulriks plan fungerade. Han slapp några rättsliga åtgärder och förbryllade polisen så mycket att de undrade vafan de höll på med. Återigen hade Stor-Ulrik vunnit, och på något sätt kändes det som att han skulle ta det lugnt med bilar och vansinneskörningar på ett tag...
Del 6: Komplikationer
Det hade gått några månader efter den händelserika sommaren och Stor-Ulrik satt vid köksbordet, blickandes ut över isen.
Den var drygt 1m tjock nu efter en ordentlig köldknäpp och vanligtvis skulle Stor-Ulrik ha flängt runt därute med vad det nu var för fordon han hade lyckats rota fram. Inget på hjul brukade nämligen gå säkert för Stor-Ulrik under de långa vintrarna, han hade nog plågat det mesta som finns på isen; Cyklar, skördetröskor, bilar, halva bilar, ihopsvetsade halva bilar, moppar, cyklar med MC-motorer, tvåhjulstraktorer, hästar,skogsmaskiner, stutar, spark på bilmotor, hjullastare, turbokonverterade snöscootrar,isjakt med traktormotor och t.om ett hemmamöfflat amfibiefordon en vinter när isen var på gränsfallet.
Listen kunde göras lång, Stor-Ulrik älskade kort sagt att ösa runt på isen. Det var friheten och ja...Känslan i det hela som roade honom. Efter alla år av iskörning och traktorsnytning hade han också utvecklat en kusligt bra känsla för körning, något som kom väl till pass när det gällde att köra ifrån snuten i våldtagna gamla ziggisdieselmercor eller lägga upp 200 km/h ställ med 142:an, som skulle få japanska driftmästare att framstå som någon snorunge med nytaget körkort halkandes runt med farsans V70 på en snöslaskig storparkering.
Hursomhelst så hade han efter sommarens galenskaper helt plötsligt ingen lust att köra runt på den helt perfekta isen, det kändes som om han hade blivit mättad på allt som hade med fordon att göra. Precis som om han hade blivit mättad på gummirök och stressmeck...Och det var inte det enda problemet. Efter att Merceledesen spårlöst hade försvunnit hade han inte direkt hittat något annat att fräsa runt i förutom en gammal Volvo BM 650 som förövrigt var gårdens allroundtraktor, och det gick väl an ett tag, men inte längre.
Stor-Ulrik hade nämligen råkat träffa en såndär sak som han tidigare i sitt liv inte givit så mycket uppmärksamhet eller eftertanke: En tjej. Problemet var att tjejen, eller ja Rebecca som hon hette, bodde i metropolen Mjökhult 4mil från Stor-Ulriks kära gård. Då funkade det helt enkelt inte att åka traktor längre.
Så vad göra? Enklast vore väl att köpa någon skitsur dieselbil för någon tusenlapp och ösa runt i. Men inte för Stor-Ulrik. Inte när man hade en apfrän Mercedes dieselsexa liggandes som bara väntade på något offer att få vrida chassit helt åt helvete snett på med fyrsiffrigt vridmoment. Inte när man dessutom hade lärt sig att tillverka snuskigt billig rapsdiesel. Stor-Ulrik och hans far hade nämligen odlat fram rätt mycket raps under sommaren och då kunde man ju likagärna bygga sin egen lilla dieselfabrik resonerade Stor-Ulrik. Så det var precis vad dom hade gjort, och dessutom börjat driva sin egen lilla dieselmack dit traktens bönder och snåljåpar vallfärdade för att tjacka 4kr/l diesel.
Så nu var det dags...Stor-Ulrik skulle inte larva runt på isen den här vintern. Han skulle istället bygga den ultimata bilen med ALLT, samtidigt som den skulle vara snorbillig att äga. Kanske skulle vara bäst också att bygga klart aset hyffsat fort, från regeringens sida hade det nämligen börjat komma fram gnällrapporter om att det inte gavs tillräckligt mycket uppmärksamhet till regeringen och att det inte var hyffsat att åka traktor till regeringens släktmiddag."Gnäll, gnäll..." tänkte Stor-Ulrik och hoppade in i hjullastarn.
På granngården några kilometer bort stod karossen som han hade haft planer för i några år nu. Eller ja, det som var kvar av den. Det var nämligen en VW Bubbla typ1 som stod halvt om halvt nedsjunken i kodynga på gödselplattan och såg alldeles jätteledsen ut. "Perfekt" tänkte Stor-Ulrik och drog upp den gamla hitlerpulkan på pallklorna och styrde hemåt. Av någon konstig anledning så fanns det t.om papper på vägbulan kvar trots att den hade varit bortglömd i nästan 40 år.
Väl hemma på gårn efter en färd som hade lämnat efter sig ett spår av sönderkexad gammal tysk plåt och koskit så parkerades bubblan utanför verkstan, nu visste Stor-Ulrik exakt hur han skulle göra...
Till att börja med strippades det som var kvar av bilen ner i det minsta detalj. Bottenplattan med alla tillbehör såsom rost, rost och någon slags imitation över en drivlina förpassades mindre finkänsligt till skrothögen. Karossen strippades ner totalt, och Stor-Ulrik blev förvånad över hur hyffsad den var i plåten, kanske så mycket som 25% skulle nog gå att använda!
Förstärkningar i form av plattjärn möfflades dit så att aset inte skulle bli helt åt helvete snett. Bubblan spändes därefter upp i en improviserad vagga, rullades ut i snön och Stor-Ulrik blästrade av hela karossen på en eftermiddag med sin fina hembyggda sandbläster i kombination med stulen sand från den lokala, jättekommunala badstranden. Någon timme senare hade ett lager primer letat sig och Stor-Ulrik letade fram några kvadratmeter tunnplåt, nu var det rostlagningstajm...
"Du vill inte ha skjuts hem då? Jag ska ju ändå åt ditt håll..." Orden kom ifrån allas våran ex-dumpventilsfetischist Fille, som var en värsta sortens stoppkloss på vägarna pga en numera djupt inrotad rädsla för fart. De var riktade till ingen mindre än Stor-Ulriks flickvän Rebecca. Fille hade planerat det här i någon vecka nu efter att han hade fått höra att Stor-Ulrik hade skaffat flickvän. Chansen att en gång för alla förudmjuka den irriterande bonnlurken efter alla gånger han hade förudmjukat Fille var helt enkelt för frestande för honom att inte ta den, även om Stor-Ulriks fysik och lynniga temperament nog fanns i bakhuvudet.
Hursomhelst så kunde han se Rebeccas avvaktande nyfikenhet, han hade tajmat in det här noga då han från säker ort hade hört att hon och Stor-Ulrik hade grälat och tjötat om Stor-Ulriks totala avsaknad av social finkänslighet, alltså sådana saker som att dyka upp i skitiga bonnakläder till Rebeccas finmiddag hos hennes föräldrar med ursäkten "Orkade inte byta om". Så han gjorde sin move.
Och lyckades. Iallefall delvis. Efter någon sekunds tvekande tackade flickstackarn ja till att bli hemskjutsad av Fille. Han hade ju en Volvo V70 och allt.
I sann panikmeckaranda var Stor-Ulriks Bubbla totalt rostlagad och klar för lack några dagar efter "inköpet" och i sann panikmeckaranda var Stor-Ulrik helt, fullständigt totalt jävla slutkörd efter några dygn i verkstan. Han pillrade fram telefonen och ringde sin käresta Rebecca för att förklara att allt skulle bli bra nu, att han höll på att göra iordning en bruksbil nu och att saker skulle lösa sig. När hon svarade hörde Stor-Ulrik att hon satt i en bil, och redan där anade han oråd. Hon lät även lite småkonstig, precis som om hon dolde något...Samtalet fortsatte dock helt normalt och Stor-Ulrik tänkte inte mer på det, han hade ju en bil att bygga.
Dagarna gick och ganska omgående hade Stor-Ulrik svetsat ihop en rörram utav lite överblivna rörstumpar som hade legat på skrothögen och skräpat i några år. Naturligtvis hade han byggt den kring 300D motorn och dess växellåda, därefter smygit dit en Volvo 1041 bakaxel som han bad en stilla bön om att den skulle palla av allt vridmoment. Någon dags stressmeck senare så hade han ett ultralätt rullande chassi byggt med 740-framvagn och en massa annat Volvo-skrot som låg och skräpade på gårdsbacken.
Direkt efter uppstarten så drog Stor-Ulrik ut på isen med härket till rullande chassi. Och jodå, den rörde på sig rätt friskt med mer hästkrafter än vikt. Faktiskt så friskt att Stor-Ulrik blev en smula tveksam till om att det var hälsosamt med en bruksbil av den här kalibern...Men han tänkte inte så mycket mer på det, lite omkörningsegenskaper skadade ju aldrig!
Någon vecka senare stod bilen där på gårdsplanen lackad och klar. Skogsgrön och fin, lätt stukad gammal Bubbla med aningens breddade 15" plåtisar. Sanningen var den att Stor-Ulrik återigen hade råkat svarva ihop en bil som mot fysikens lagar var giftigt snabb, drog 0.6l hemmapundad rapsdiesel, kostade noll att äga (efter det att besiktningsbubblan dragits genom besikningen dvs...) och ja, var den ultimata bilen helt enkelt. Lite mer pysslande med komfort, ljudisolering och annat småkrafs så var det dags för en redig provtur. Som tur var hade det vart sånt där konstigt, torrt vinterväder de senaste veckorna och fästet var hyffsat. För det behövdes. Stor-Ulrik blev faktiskt lite smårädd över Bubblans totalt sinnessjuka acceleration den låga, bränsleekonomiska utväxlingen till trots.
Plötsligt får han syn på inget mindre än en skinande ny BMW M5. "Perfekt" tänkte Stor-Ulrik och pös om M5:an i fisiga 130 knyck och lade sig framför. Självklart skulle hopern gasglada ungdomar som förmodligen var ute och provkörde aset från BMW-dealern i Mjökhult rejsa med den där fula vägbulan som pressade sig förbi. Så körde om gjorde de. Stor-Ulrik väntade några sekunder innan han smekte gaspedalen. Bakdäcken rostades och tillsammans med det i baken mittmonterade slutröret blåste han om M5:an i dryga 290 km/h med en svartgrå virvelvind bakom sig. Han hann precis, precis notera 2 st väldigt förvånande ansiktsuttryck i M5:an innan han lämnade dem i lite mer svartgrå dimma. Det han senare fick reda på var att dårarna hade försökt köra ifatt honom, tappat kontrollen över M5:an och haft ett allvarligt snack med en telefonstolpe, sjukhuset, BMW-dealern samt Harry Haffa.
Helt plötsligt kom Stor-Ulrik på att han inte hade pratat med sin käresta på några veckor nu eftersom att han hade vart upptagen med att bygga en bruksbil. Naturligtvis svarade hon inte heller när han ringde henne. Stor-Ulrik blev lite moloken och bestämde sig för att hälsa på flickan sin i Mjökhult dryga 4 mil bort. 10 minuter senare och 2st ofrivilligt halvrostade splitt nya dubbdäck var han på plats utanför Rebeccas lägenhet. Han noterade V70in som stod parkerad framför höghuset eftersom han också hade noterat den i hans hemtrakter...Urbonden inom honom signalerade varningssignaler om att någonting var fel. Då klev Fille och Rebecca ut genom porten, tätt omslingrade och totalt jättenykära.
"DU TYCKER ATT DET ÄR KUL ATT SNO ANDRAS TJEJER VA DIN J*VLA DÅRE, VA?!?!?!" vrålade Stor-Ulrik i lagom sinnessjuk ton. Fille kunde inte riktigt svara på frågan. Han låg nämligen fastbunden på Stor-Ulriks Dieselbubblas huv med huvudet först, cirkus 15 cm från asfalten. Hastigheten var låg runt 330 kilometer i timmen på samma raksträcka där de båda hade utkämpat så många psykologiska kamper. Det här var nog den sista trodde Stor-Ulrik.
Efter några minuters vansinneskörning så stannade Stor-Ulrik på en öde skogsväg. Filles totala, helt och hållet livskrossande psykiska sammabrott gick inte att beskriva med ord. Då fick Stor-Ulrik lite skuldkänslor när han såg vad han hade gjort. Men det hade inte kunnat hjälpas, när han såg Fille och Rebecca tillsammans var det som om någon tog över hans sunda bondförnuft, knockade Fille, band fast honom på Bubblan och lämnade Rebecca där totalt mållös.
Han släppte kofoten han höll i handen och lossade på Filles rep. Stackarn visste int ens vad han hette och stapplade runt i snön, till synes så skrämd och sammanbruten att han verkade sluta fungera. Stor-Ulriks skuldkänslor tog överhanden och en kvart senare bar han in Fille på Mjökhults Akuten. Han nämnde dock ingenting om vad som hade hänt, och det gjorde inte Fille heller som tur var. Faktum var att han inte pratade på några år framöver.
Men hur gick det för Stor-Ulrik och Rebecca då? Jo förvånanssvärt nog lyckades de båda hitta tillbaka till varandra och förlåta vad de hade gjort. Stor-Ulrik lärde sig t.om att vara någorlunda icke-bonnig när det krävdes...Men bilar och motorer, det gav han inte upp!
Del X: Prolog
Året var 1967. I den blomstrande lilla köpingen Mjökhult skulle allt vara perfekt om det inte vore för två saker: Raggarna och Slem-Torkel. Slem-Torkel drev nämligen sin egna lilla rullande spritbutik i sin Merca 180D -54, något som vålds och- spritsugna raggare tyckte var skitbra. Slem-Torkels hemmapulade sprit (ofta såld i lösvikt från 2 tunnor i skuffen) var nämligen inte så dyr, vilket ofta resulterade i rena fylleslag på Mjökhults gator och torg. Tack vare bondsonen Slem-Torkel, förövrigt en viss Stor-Ulriks framtida farbror...
Slem-Torkel var en mycket driftig man. Förutom att prångla på raggarna spriten gjorde han även hemleveranser, det var bara att ringa till honom och uppge lösenordet "Jag vill bli full" så tog det inte lång tid innan Slem-Torkel kom puttrande i sin tokslöa dieselmerca. Bygdens folk såg honom som Satans avkomma, förutom helgalkolisterna naturligtvis...Men efter att ha spridit oreda i bygden i över två år så skulle hans spritlangarkarriär snart få sig en allvarlig törn.
Det var en vanlig fredagskväll på sensommaren och Slem-Torkel hade som vanligt mycket att göra. Skit-Rut hade ringt säkert fyra gånger och tjatat om att hon var "törstig", Bernard Mä'Puckeln hade beställt en redig leverans som Slem-Torkel medvetet hade spätt ut lite, han ville ju inte att kunderna skulle supa ihjäl sig, för då kunde de ju inte köpa sprit längre...Sen hade det dessutom ringt någon ny förmåga som uppenbarligen ville bli full.
Slem-Torkel packade mercan och pös iväg, glad över att få lite mer pengar att stoppa i madrassen. De två första leveranserna gick som på räls, dessutom fick han lite extrakunder på vägen när han stötte ihop med en gäng stenhårda moppefuckon. Det var när han skulle leverera de tre sista flaskorna sprit som problemen började. I ett ruckel i utkanten av Mjökhult knackade han på med tre lattjolajbansflaskor i famnen. Öppnade gjorde två uniformerade poliser. Tre flaskor krossades mot den söndervittrade betongtrappan och Slem-Torkel slängde sig in i Mercan innan snutarna knappt hade hunnit reagera.
Fullpumpad av adrenalin plågade han den stackars dieselbrännarn på öde grusvägar. Ganska omgående dök det dock upp en svart och vitAmazon i backspegeln. När en till dök upp lyckades bylingen låsa in Slem-Torkel, som gav upp. Mercan hade helt enkelt inte en chans mot bylingens trimmade Amazoner...
Slem-Torkel släpptes dock efter en natt i arresten, eftersom han egentligen inte hade gjort något brottsligt. Bylingen ville mest visa musklerna mot Mjökhults fiende Nr.1. Men han kände att det var dags att göra något så att han hade bättre chanser när man råkade dra på sig snutjag...Enklast vore väl att köpa en snabbare bil, men sånt var ju dyrt och tråkigt, dessutom hade Mercan faktiskt kostat hela 5 tunnor råsprit. Sakta men säkert började en plan smidas i Slem-Torkels bonnsluga hjärna...
I Mjökhult fanns det en suspekt bilverkstad som fungerande som central för bygdens fulraggare och andra halv och- helkriminella personer. Ryssen som drev "bilverkstaden" hade en förkärlek för sprit och kontakter precis överallt och kunde fixa fram det mesta. Så Slem-Torkel bytte helt enkelt bort tre st. ganska så stora tunnor fulsprit mot en stor rysk lastbil som Ryssen hade bakom verkstaden. Enligt Ryssens egen utsago var det den han hade flytt från Sovjet och Stalins terror med för många år sedan, då var det en prototyp som var avsedd för den sovjetiska armen. Slem-Torkel hade vart sugen på den förut då Ryssen hade skrytit om att motorn var det kraftfullaste som tillverkats i Ryssland någonsin, samt att han hade burnat till lilla Sverige över Östersjöns is i dryga 180km/h++...
Lastbilen drogs igång och Slem-Torkel öste hem till gården med aset. Märkligt nog verkade ryssen tala sanning, diesel-åttan bara brölade på och lastbilen var bra mycket snabbare än vad han hade trott. "Helt perfekt..." tänkte Slem-Torkel för sig själv när han rullade in på gårdsplanen.
Förutom ett sinne för suspekta affärer och hembränneri var Slem-Torkel en mycket bonnmekaniskt begåvad person. Vad än för problem han stötte på löste han dem med enklaste möjliga lösningar och var en mästare på att improvisera...Så för honom kändes det helt naturligt att para ihop en rysk värstingdiesel med sin Merca 180D. Bara sådär.
Det enorma motorpaketet med tillhörande växellåda skar han ner med gasen. Drivlinan i Mercan som var ungefär hälften så stor som den han hade tänkt plocka in våldades dän den också. Med fronlastarn lyfte han dieselåttan med allt på ner i Mercan och kunde snabbt konstantera att det behövdes lite kärlek med gasen där också...Sagt och gjort så skars en halv Mercedes bort med lite lagom eldutveckling som följd. Lite balkar bultades dit och ett par motorfästen i äkta ek tillverkades raskt. Växellådan våldades på något sätt ihop med kardanen, medans den stackars orginalbakaxeln lämnades orörd...
Rätt var det var så var Slem-Torkel ute och provkörde sin kreation efter en halv dags "meckande". Den gamla Mercan knakade och flexade lite överallt i karossen, så Slem-Torkel bultade helt enkelt dit lite mer skrotbalkar som stöd. I framskärmen togs det upp ett litet kikhål för den helt enorma turbon, med hjälp av en vass yxa... Ett stuprör fick agera avgassystem också så att man slapp all rök i kupen. Och visst rörde den på sig den lilla Mercan. På kvällen spöade han raggarbil efter raggarbil och väckte hela Mjökhult med den vackra turbodieselsången...
Och visst hjälpte ombyggnationen. Fyra gånger blåste han ifrån den alltmer frustrerade polisen och kunde göra spritleveranser allt snabbare. Pengarna rullade in som på räls efter någon vecka. Men en kväll tog det definitivt stopp.
Vid en leverans stötte han på bygdens präst Fader Knutsson, som ansåg att sprit och kriminalitet måste bekämpas med Guds heliga vrede. I Fader Knutssons fall innebar det att skjuta hagel efter Slem-Torkel när denne hade langat sprit till prästsonen för sista gången, och därefter slänga sig in hans flång nya Volvo 144 och jaga efter Slem-Torkel.
Slem-Torkel körde dock ifrån den galne prästen rätt omgående med sin aningens hottade merca...Ända till den öde skogsvägen helt plötsligt blev blockerad av hemvärnet. Slem-Torkel kom snabbt att tänka på någon hemvärnsmedlem som supit ihjäl sig härom månan' på Slem-Torkels sprit och därigenom retat upp ett gäng vapengalna gubbs. Utan fruktan smällde han rakt igenom barrikaden som bestod av två Volvo Duett. Efter någon timme hade han även snuten efter sig.
Det såg inte bra ut för Slem-Torkel när han i ren panik och för den tiden helt sjuka hastigheter börnade hem mot gården. Väl hemma packade han in all sprit i Mercan tillsammans med en gris som hade dött nyligen. Han skulle precis tända på stubintråden som gick till sprittunnorna när han kom att tänka på något. Motorn. Av någon anledning kände han att han var tvungen att skruva av det gigantiska turboagget tillsammans med dieselpumpen, trots att han hade extremt lite tid på sig. Sagt och gjort så skruvades det av och han slängde upp skiten på skullen...Han kände att något kunde man väl lämna efter sig till släkten och kommande generationer. Förvirrad över varför han hade slösat tid på det väntade han tills han såg bilarna närma sig på grusvägen. Han tände stubinen och sprang in i sitt hus.
Från fönstret såg han när snuten hann fram i lagom tid för att uppleva X antal liter sprit sprängas i ett skitstort eldklot. Slem-Torkel fejkade alltså sin egen död. Någon vecka senare satt han på ett flygplan till det förlovade landet USA för att söka ett nytt liv, med 24000kr fulspritpengar i bagaget...
Del 7: Amerikat
Förord: Den här delen blev inte helt som jag hade tänkt mig, men jag lägger ut den ändå. Kan den glädja någon en smula så är jag glad för det, men jag tycker att den blev för invecklad och tråkig. Ska försöka skriva fler, lite kortare episoder som är mer humorbetonade. Menmen...Här är den; Del 7.
På köksbordet låg den. Ny, dyr och alldeles jättekomplicerad. Stor-Ulrik plockade upp filmkameran som han hade fått i delbyte för en gammal Dizelmerca (totalt söndertattad vid inköp såklart) han hade renoverat och lackat om i vinstsyfte...Det hade dykt upp någon suspekt figur med 5 lök i kontanter och en filmkamera som såg ny och fin ut. Stor-Ulrik tackade ja direkt och tänkte att en filmkamera kunde väl vara kul att ha, digital och allt...
Naturligtvis hade han haft i bakhuvudet att man kunde filma lite inspirerande griskörning med hans hemmaknåpade Bubbla med en vansinnigt förbannad dieselsexa som kraftkälla. Typ som att dra upp 250 km/h ställ snuskigt bra kontrollerat, burnouts på dyngplattan samt att ha lite toppfartstest på den lokala skogsrakan som gav upphov till en tidningsartikel i Mjökhults Kuriren om lågflygande JAS plan.
Det var också det han gjorde. Blivande frugan Rebecca fick i uppgift att dokumentera Stor-Ulriks helt j*vla mentalt störda vansinneskörning under några veckor. Väl hemma med några timmars film så blev Stor-Ulrik vän med diverse filmredigeringsprogram och knåpade ihop åtta minuter sanslös griskörning. Sen hade han läst i tidningen om någon tocknadäringa internetsajt där man kunde ladda upp filmer som visst hade blitt jättekänd, JooouuuTjåååb eller vad den kallades...
Så Stor-Ulrik laddade helt enkelt upp filmen där och tänkte inte så mycket mer på det, annat att det kunde väl vara kul ifall man fick en kommentar eller två på den.
Sen gick det några veckor och Stor-Ulrik hade fullt upp med att göra grova pengar på att kränga iväg hemmaknåpad rapsdiesel, renovera fler gammla ziggisdieselmercor som han därefter krängde iväg med en liten vinst på varje, och hade det ett allmänt bra liv nu när våren hade börjat smyga fram. Så en dag när han tog sig en fika efter att ha destillerat fram tre tunnor diesel och byggt ett nytt underrede till en gammal W123 300D så kom han att tänka på den däringa filmen han laddade upp för några veckor sen på JouTjub. Den behövde han inte ens logga in för att titta på, för den fanns nämligen som etta på "Most Viewed Videos" i fordonskategorin. Någon miljon visningar, några hundratusen ratings och tusentals med kommentarer. "Ojdå" tänkte Stor-Ulrik, chockad över att någon kunde tänka sig bry sig om hans svineri i den svenska trafiken.
"Måste vara det där stället i Dögrävarkurvan som blänkte till lite kanske..." tänkte Stor-Ulrik. Dögrävarkurvan var en nästan helt rund och sällsynt lång kurva inte långt ifrån Stor-Ulriks gård. Stor-Ulrik hade sladdat där så länge han kunde minnas, och många andra med honom, vilket hade gett upphov till kurvans smått morbida namn då en del mindre lyckligt lottade sladdare han druttat in i bergväggen vid slutet av kurvan...En bergvägg som det i filmen såg ut som han var en hårsmån att kyssa med Bubblans bakände i dryga 260 knutar, men som i verkligheten Stor-Ulrik hade hundraprocentig koll på vart den var lokaliserad.
Hursomhelst så loggade Stor-Ulrik in på sitt YouTube-konto (med det fantasifulla namnet Big-UlrikTheFarmer) för att tacka lite för alla kommentarer...Då hade han istället fått några tusen PM om filmen, de flesta positiva men några få stack ut genom att ge honom en massa skit för att förstöra för miljön. Stor-Ulrik skickade iväg ett par svar där han på lite småknackig engelska förklarade att bilen gick på hemmapulad biodiesel och faktiskt inte förorenade miljön mer än lite däckrök.
Han skulle precis svara på ett av de värsta trädkramarmeddelanden då han såg ett meddelande som stack ut lite...Det stod "You are now invited to D1" med något japansktklingande användarnamn. Han öppnade PM:et och där stod det något som såg ut som om Stor-Ulrik hade blivit inbjuden till något driftingevengemang därborta i det mystiska Amerikat...Och att dom ville ha hans telefonnummer. "I helvete heller" tänkte Stor-Ulrik och raderade PM:et.
Han tänkte som vanligt inte mer på det och skrev tillbaks till lite fler beundrare, skrev en kort sammanfattning (på skolengelska ofcourse) om vad bilen bestod av och var allmänt förvirrad över hur hans bonnmeckade lilla Bubbla kunde väcka sån uppmärksamhet.
Någon vecka senare då Stor-Ulrik hade lagt upp en till film där han gick runt "the Forest-Green Bug" och förklarade lite hur bilen var byggd, exempelvis: "Her vii siii da ängjine. It's ey Mercedes 300D wit a big turbo and a big dizelpump. The car itsälf I bilt with iron tubes from the skröthög and the body I stole fråm the nejbour farms eeeeh...Göedzelstack."
Samma visa igen alltså, och Stor-Ulrik började bli rätt populär på den där lilla intranätsidan YouTube och på bilforum världen över.
Men så en dag då Stor-Ulrik var i full färd med att rikta upp ett inhoppat tak på en gammal Lång-Merca (föredetta taxi med 200k mil bakom sig självklart) så gled en aningens nyare Mercedes helt plötsligt upp på gårdsplanen där Stor-Ulrik stod med släggan i högsta hugg. Kontrasterna var enorma när den splitt nya AMG:n gled upp på lagom avstånd från den enorme lantbrukarsonen som var i full färd med att väcka liv i den skinande svarta AMG:ns märkesbroder...Långmercan var en sån där Merca som egentligen förtjänade ett nackskott bakom logen efter alla år av misshandel, men sådana petitesser gav Stor-Ulrik som vanligt själva fan i.
Hursomhelst så stannade Stor-Ulrik upp från sitt bankande och studerade nyfiket besökarna. Inuti bilen såg han några aningens förvirrade och en smula skrämda blickar inspektera honom själv, en skitig tvåmetersbonde utrustad med slägga. Stor-Ulrik insåg att han kanske såg lite fientlig ut och släppte släggan i marken (den hade fortfarande lite färgrester kvar sedan lilla Stor-Ulrik hade avrättat Connys VW transporter den där natten...) och drog på sitt lilla "jag-är-int-farli'" smil och började gå emot Mercan.
Dörren öppnades och en liten man med asiatiskt utseende klev ut. Direkt sade han: "Heelllo! Ale you mistel Stol-Ullik?"
Förvånad svarade Stor-Ulrik med ett enkelt "Ööööh jäs? How kan I hälp yåu?" Asiaten började sedan berätta det mest fascinerade Stor-Ulrik hade hört i hela sitt liv tjugofyråriga liv.
Det hela hade börjat med att japanen hade sett Stor-Ulriks lilla film på YouTube och därefter försökt kontakta Stor-Ulrik för att helt enkelt bjuda in honom till D1. När det inte hade funkat (eftersom Stor-Ulrik hade avfärdat PM:et som ett skämt) så hade han återigen börjat granska filmen efter spår om vem den mystiske fartdåren med den vansinniga dieselbubblan var. En vägskylt där det stod "Mjökhult 26" på hade tydligen räckt för att spåra upp Stor-Ulrik. Japanen hade helt enkelt letat upp Mjökhult, Sweden och därefter frågat sig fram efter Stor-Ulrik därifrån. Tydligen hade de varit nära att inte komma loss från den lokala korvmojjen där den lokala bilburna ungdomen hade 357 historier att förtälja om legenden Stor-Ulrik.
Japanen hade iallefall ett erbjudande till Stor-Ulrik. Att komma med över till staterna och köra proffs-drifting för Honda. När japanen nämnde Honda ilsknade Stor-Ulrik till och halvskrek "Iiim ånly drajving wit maj åwn car, no rajskoker-shiet!" Jappsarn såg plötsligt lite skitnödig ut och Stor-Ulrik undrade varför i helvete han höll på att sumpa hans chans för livet för att han inte ville sladda riskokare. Efter ett tag när japanen såg mindre skitnödigskraj ut frågade denne: "Håw about a little stickel? A little Honda stickel on yål cal?" Stor-Ulrik svarade "Ålrajt". Ett klistermärke med riskokarmotiv kunde han stå ut med.
Två veckor senare satt Stor-Ulrik och hans käresta Rebecca på flyget till the US and A. För Stor-Ulrik kändes hela situationen extremt surrealistisk och en allmänt fetkonstig. Hur fan hade det här gått till? En stenrik drift-japan hade sett hans film på YouTube, spårat upp honom och erbjudit honom ett fett driftingkontrakt ifall han lyckades bra på de första tävlingarna? Ju mer han tänkte på det ju konstigare kändes det. Inte blev det bättre av att Stor-Ulrik aldrig hade flugit förut (förutom ett 25-metershopp med en gammal Sierra han hade mördat för någon vinter sedan) och kände sig en smula flygrädd...Men framförallt oroade han sig över hans lilla Bubbla som var påväg över Atlanten i en container, tillsammans med lite reservdelar och verktyg.
Väl framme i inget mindre än Los Angeles drabbades Stor-Ulrik självklart av en enorm kulturkrock, men efter lite anvisningar från driftingstallet han skulle provköra för lyckades han och Rebecca ta sig till hamnen för att inspektera Bubblan innan den trailades till driftingarenan. Naturligtvis hade klåparna som surrat fast skiten inte gjort ett ordentligt jobb, så Bubblan var lite bucklig...En fly förbannad Stor-Ulrik riktade ut det värsta i karossen med sin gamla hederliga slägga. Ramen oroade han sig inte så mycket över, pinnsvetsat bonnstål från diverse slaktade harvar och annat as slog sig inte i första taget! Sen så våldades den skogsgröne lille krigaren på en trailer vars förare fick noggranna och smått hotfulla instruktioner av Stor-Ulrik att köra "väääry kärfull"...
Trailerbilen fes iväg och Stor-Ulrik med fästmö checkade in på det femstjärniga hotell som japanen varit snäll nog att bjuda på. Dagen därefter skulle Stor-Ulrik visa vad han gick för när det kom till bilsladdandets svåra konst.
Efter lite språkförbistringar med en taxichaufför lyckades tillslut Stor-Ulrik och Rebecca ta sig till arenan där allt skulle avgöras. Bland de andra förarna, mestandels små asiater och dumma amerikaner, dök Stor-Ulrik upp. Två meter bondson från Sverige. Bland plastraketerna på banan som servades av egna crew och hade hundratusentals dollar investerade i dem stod hans fordon för ändamålet: En hemmabyggd, sönderslagen Bubbla med en gammal mercadiesel som kraftkälla. Stor-Ulrik hade inget crew att lita på, inga pengar att spendera... Bara sin egen förmåga att bonnmecka sin väg genom livet. Ögon stora som tefat mötte honom när knatade iväg till bubblan.
Efter en kvart på banan med sin brutale lille dizelbubbla så var de andra förarna med crew, och ja alla andra som befann sig på övningsbanan i något som kunde beskrivas som chocktillstånd. Dieselröken som smälte ihop med däckröken, traktorbrölet och en stor arm nonchalant hängandes ut genom fönstret blev bara för mycket för driftinggurusarna att smälta. Något liknande hade de aldrig sett, och i multimiljondollarsporten Drifting nog inte något som de ville se. En sketen bonnjävel från Sverige som utklassade allt de hade sett.
Stor-Ulrik brände slut på de 20 år gamla urdubbade vinterdäcken och puttrade bort till jappsarna för att höra vad de tyckte om hans körning. På bakfälgarna naturligtvis. De sa inte så mycket. De stod mest där och såg ut som fågelholkar.
Någon timme senare var Stor-Ulrik kontrakterad att köra proffsdrifting för Honda i 6 månader.
Tre veckor senare efter två vunna deltävlingar och några hundra kilo däck ringde Stor-Ulriks nyinköpta mobil. "We have small ploblem Mistel Stol-Ullik, you must come hele VÄÄÄLY FAST!" tjattrade en röst i andra änden. Klockan var 05.30 på morgonen i LA och Stor-Ulrik kände instinktivt den där sekundsnabba pirringen i magen som han alltid kände när något hade gått jävligt fel. Som t.ex när polisen ringde kl. 03.00 en lördagsnatt och beordrade Stor-Ulrik att mota in en hjord av familjens tjurar som hade irrat sig ut på motorvägen 4.5 mil från gården, samt stått i vägen för ett gäng långtradare. Det var samma känsla då som nu, och något hade precis som Stor-Ulrik anat gått helt åt helvete fel.
På banan där deltävling nummer 3 skulle hållas hade någon tydligen släpat ut Stor-Ulriks Bubbla till mitten av banan och helt sonika sprängt den. Sprängladdningen hade varit så kraftfull att de flesta glasrutorna i omgivande kvarter hade krossats och ett enormt område var avspärrat, eftersom jänkesnutarna hade befarat ett terroristattentat. Men något terroristattentat var det inte, det var någon som hade irriterat sig på Stor-Ulriks dominans i däckbrännandet och beslutat sig för att göra något åt det.
Det enda Stor-Ulrik kunde tänka i allt kaos var dagen då Kenta Kokain förstörde hans gamla 142. Men nu var han inte ledsen och utan brutna ben. Nu var han bara gudomligt förbannad. Något miffo hade sprängt hans fina dieselbubbla. Bara sådär.
Efter det var det bara kaos och förvirring i några dagar. Sprängningen fick stor uppmärksamhet i media och Stor-Ulrik blev t.om en liten minikändis i LA, något han inte direkt gillade. Just som Stor-Ulrik övervägde att åka hem till Sverige efter allt ståhej ringde mobilen. Det var en sönderstressad japan som efter lite språkförbristningar fick ur sig att det trots allt skulle hållas en till deltävling om en vecka, dock fanns det ett litet problem... Det fanns inte under några omständigheter plats i budgeten för Honda att fixa fram en extra tävlingsbil till Stor-Ulrik...Möjligen några Honda klistermärken, men ingen bil. Så han var helt enkelt tvungen att fixa fram en själv. Med 63$ på fickan.
En ordentligt pressad och sönderstressad Stor-Ulrik satte sig ner och försökte reda ut det hela. Fixa fram bil eller åka hem? Stor-Ulrik resonerade fram en mellanväg med sig själv. Fixa fram bil, tävla lite och SEN åka hem, bort från det sinnessjuka landet Amerika och hem till hans trygga lilla gård. Kort därefter satt han och Rebecca i en hyrbil på väg ut till öknen. Stor-Ulrik hade nämligen ett ess upp i rockärmen.
"Hello? Farbror Torkel? Uncle Torkel? It's jår nephew Ulrik! Hallå?" Stor-Ulriks rop ekade ut över den tillsynes övergivna gården mitt ute i öknen, tre timmars bilfärd från LA. "Jag gillar INTE det här Ulrik, nu åker vi härifrån!" tjattrade Rebecca. Och man kunde förstå henne, gården såg ut att vara hämtad från en skräckfilm. Det var Stor-Ulriks farbrors gård. Farbrodern hade flyttat hit för att söka lyckan i unga år, men hade istället funnit smak för whiskey och vacklande mental hälsa. Innan Stor-Ulrik for till Amerikat hade hans far gett honom adressen till farbroderns senast kända bostad helt enkelt för att undersöka om han levde. Om han levde eller ej gav Stor-Ulrik fullständigt fan i, han ville bara ha tag i något gratis härke att sladda runt med om en vecka.
Plötsligt ekade ett hagelskott över den ensliga ökengården. Stor-Ulrik hann reagera på att en hagelskur smattrade in i en trävägg bakom honom innan han rusade undan med Rebecca på axeln. Bakom ett uthus vrålade han för full hals ut "DONT SHOOT, UNCLE TORKEL?! DET ÄR DIN BRORSON, IT'S YOUR GRANDSON SPEAKING!!" Helt plötsligt stapplande en härgad man fram bakom hörnet, med en hagelbössa i en hand och en whiskeyflaska i den andra. Trots att han aldrig hade sett sin farbror innan kände Stor-Ulrik direkt igen sin egen släkt. Snabbt som fan rusade han fram och tog hagelbössan och flaskan från gubben, som var en smula full.
Gubben såg ut att varken ha klippt eller tvättat sig på åratal. Ett schludder som kunde tolkas som "du ser fanimej ut som far din" stötte han ut innan den gamle alkolisten for bakåt med ett ordentligt fyllesmil på läpparna. Stor-Ulrik och Rebecca stod kvar som två frågetecken när gamlingen dråsade ner i ökensanden.
Någon timme senare vaknade gamle Slem-Torkel upp efter ännu ett allvarligt snack med whiskeyflaskan. Så hade det varit i några decennier nu. Torkel tog skitjobb efter skitjobb och söp upp det mesta av det lilla han lyckades tjäna. Livet i Amerika blev långt ifrån det han hade tänkt sig. Men nu hade helt plötsligt en del av hans förflutna hunnit ikapp; Brorsonen Ulrik. Plötsligt spred sig en smula hopp i Torkels eländiga liv.
Stor-Ulrik spillde ingen tid utan förklarade en snabbversion av varför han var där. När han var klar satt Torkel tyst ett tag för att smälta alla intryck och känslor. Till slut sade han "Jag tror jag kan hjälpa dig".
Porten till den fallfärdiga ladan slets upp av en stressad Stor-Ulrik och besten därinne uppenbarade sig. En gammal rostig Chevapickis från 60-talet. Cirka 1cm lager damm täckte den förutom annat bråte. Stor-Ulrik kände hur stressmeckardjävulen väcktes inom honom, och det blev inte bättre av att Slem-Torkel sa "Det ligger nog en gammal kompressor från någon tvåtaktsdiesel nånstans därinne också..."
Någon dag senare hade Stor-Ulrik och Torkel startat upp den gamle pickupen. Cheva 350'in hade naturligtvis fått lite andningshjälp av den gamla tvåtaktskompressorn, en liten service och självklart en massa bonnlösningar alá Stor-Ulrik. Lite mattsvart takfärg och flames i vit eltejp hade smugit sig dit också.
"Vet du varför jag var ute och gick med ett hagelgevär och en whiskeyflaska?" frågade Torkel sin nyfunne brorson efter den första provkörningen med en massa gummirök inkluderat. "Nej?" svarade Ulrik. "Jag hade tänkt skjuta skallen av mig. Det tänker jag varje kväll, men jag brukar oftast somna innan det blir av. Den där kvällen var jag fast besluten över att lyckas. Men sen så dök ni upp"
Stor-Ulrik visste inte vad han skulle säga när den gamle mannen började gråta. Men med hem till Sverige skulle han.
Därefter så gick dagarna fort. Helt plötsligt stod Stor-Ulrik och hans team bestående av Rebecca och hans försupne farbror tillsammans på startplattan för ännu en driftingtävling. Biltidningar och andra murveljournalister hade naturligtvis fått nys om Stor-Ulriks smått otroliga historia och det blev i princip slagsmål om att få ta bilder på den storvuxne bondsonen från Sweden.
Men det sket Stor-Ulrik i. Det här var den sista tävlingen han körde. Han var trött på falska smil, dollargrin och uppvisningssporten drifting. Han klev in i Chevan och gav som vanligt järnet plattan i mattan. Domarna köpte hans brutala stil och vinsten var säkrad. Bara sådär.
En månad senare satt han hemma vid sitt köksbord tillsammans med en kopp kaffe. Tiden i USA kändes mest bisarr och konstig. Han granskade sina valkiga händer som hade spenderat förmiddagen med hårt arbete på gården. Stor-Ulrik log. Det var här han hörde hemma.
Del 7.5: Rapiden
"Mjooo du den här bilen är ett prima stycke tjeckisk kvalitét, månntrodä" skorrade gamle Eivert, 88 år. Eivert hade precis krockat med sin gamla Skoda Rapid -89 för sista gången. Det var ingen mindre än Stor-Ulrik som den gamle räven helt sonika kört på vid ett rödljus. Stor-Ulrik hade cruisat runt i storstan Mjökhult i senaste brukshinken; En lagom sönderknarkad 240 -86 med en skitsur D24 under huven, när gamle Eivert hade mosat in i den stackars tvåförtins bakskärm. Han hade tydligen försökt fylla på piptobak och köra bil samtidigt. Märkligt nog hade båda bilarna klarat sig hyffsat, kanske mest beroende på att Eivert aldrig översteg sina 35 km/h.
"Mjoo du det är nog färdigtkört för min del" skorrade återigen Eivert. Stor-Ulrik såg chansen och efter en kvarts övertalning bogserade han hem en lätt frontsmälld Skoda Rapid bakom 240in. Utan någon som styrde i den bogserade bilen såklart.
Hemfärden gick ändå hyffsat, han var bara nära att smäcka in i sina medtrafikanter ett fåtal gånger! Väl hemma på gården beundrade Stor-Ulrik sitt senaste impulsköp. Skoda Rapid. Nog fan skulle det gå att göra något lattjo av den.
Cirka 23 mil från Stor-Ulriks gård knallade ingen mindre än Kleptoman-Conny ut från Solåsens Kriminalvårdsanstalt. Hyffsat gott uppförande hade kortat Connys straff med några månader, han åkte ju som bekant dit efter att ha nära inpå rensat kommunen från BMW E30 speedparts och annat krafs. Men nu var han fri, och banan vad han var förbannad på samhället och sugen på att sno saker. Han flinade vid tanken på hur mycket oreda han skulle ställa till med i bynn när han blev hemskjutsad av hans gamla gäng bestående av Pungen, Lill-Pungen och Grin-Olle. "Men vart är Fille?" frågade Conny. "Fille gör int så mycket nu för tiden. Pratar gör han inte heller sen han fick för sig att sno Stor-Ulriks tjej och Stor-Ulrik fick reda på det..." svarade Pungen. Conny blev lite småpurken, Fille hade ju faktiskt vart en av hans bästa polare...
"Mjooooo du den här bil'n är nog färdig för skroten montrödä" Stor-Ulrik kunde fan knappt tro det. För andra gången inom beloppet av några dagar hade en senilräser brakat in i hans redan lagom tillbucklade 240. Han hade kört på gamla hederliga toppfartsrakan utanför sin gård och plågat 240in till max (117km/h) när en totalt sönderrostad, vit VW Vento komplett med 5 extrastrålkastare ditbultade på taket hade kört ut rakt framför honom från en skogsväg. Väjningsplikt och sånt skit verkade inte gubbfan veta ett dugg om, kanske mest beroende på att han var stupfull. Som tur var hade Stor-Ulrik upptäckt faran precis i tid för att dra i kryckan och på något vänster lyckas smäcka in i Venton med 240ins bakända, utan någon vidare personskada till följd.
Stor-Ulrik noterade att det var en turbodiesel under huven när han inspekterade vraket. Sakta men säkert började en plan ta sig form i huvudet...Och visst ville den här gammgubben bli av med bilen han också, bara man inte blandade in polisen. Efter att ha skjutsat in den aningens omskakade gubben till sjukhuset med sin numera ramsnea 240 åkte han tillbaks och drog hem sur-Venton. Det här skulle bli kul.
"Eeeeh Bosse, kan du titta lite på det här?" Bosse, en gravt överviktg man i 50-års åldern vaggade in på kontoret. Bosse hade nämligen ett ganska så stort ansvar över landets alla nya och fina fartkameror.
"Det gäller området kring Mjökhult där vi har kört en drive med 25 nya fartkameror inom 10 mils omkrets från tätorten..."
"Jaha?" Svarade Bosse. "Har vi plockat för många fortkörande bonnraggare den här veckan eller vadå höhö!" flåsade han vidare.
"Njae, nu är det tyvärr så att 17 utav dom har blivit stulna...Nerkapade. Någon har dessutom visat den här lappen för vissa kameror sekunder innan kontakten bryts". På skärmen visades en barnsligt handskriven lapp med följande meddelande:
"häj snutjevlar vi snor fartkamäroorr varje veka om ni int lemnar en halv meljon vid pizzerian i Mjökhult OBS den pizerian där pizzorna inte smakar mögel lemna pengarna i en stor svart veska anars banan PS ta er i röven PS2 lemna väska senast inom två vekor MVH Mjökhults-Mafian och Lill-Pungen" Bosse blev gudomligt förbannad och slängde sig på telefonen, inga äckliga bonnraggare skulle få vandalisera landets nya livräddare!
Några dagar senare, glatt ovetandes om vad Kleptoman-Conny hade ställt till med och vad det skulle resultera i, var Stor-Ulrik klar att provköra sitt senaste hetsbygge: En Skoda Rapid med ca 170hk diesel-power i bakändan. Stor-Ulrik hade helt enkelt snittat av framdelen på Venton och svetsat ihop den med Skodans urkapade bakdel (där det tidigare satt en klen svansmotorhistoria), gosat "lite" med dieselpumpen och laddtrycket samt lättat det som gick att lätta på den lilla Rapiden. Växellådan fick smaka pinnsvets och ett 1m långt 2,5" rör fick agera avgassystem, sen så var de bar å åk! Och banan vilken bil det blev, Stor-Ulrik hade nog aldrig kört något roligare. Visst, Bubblan hans med en riktigt stygg mercadiesel under huven var väl bra kul den också, men den var väl ändå lite väl brutal för Stor-Ulrik. Skodan var helt enkelt en lagom rolig bil ihopsmälld sådär lite lagom fort och seriöst. Han flinade hela grusvägen ut till landsvägen, var nog dags att prova lite toppfart...
"Fifan vilken bonnhåla" sa Jörgen till sin arbetspartner Nisse. Jörgen och Nisse var poliser och hade fått den spännande uppgiften att ta reda på vem som fimpade fartkameror i den nästintill laglösa bygden runtomkring Mjökhult. Ända från Stockholm hade de åkt för detta nobla uppdrag. Jörgen och Nisse var med andra ord rätt purkna för att de satt fast i en håla full med fartkameratjuvar som måste anhållas. Men dom var inte ensamma, det hade faktiskt skickats ner en hel del blåbär till Mjökhult för att ta itu med den annalkande anarkin som Kleptoman-Conny hade ställt till med. "Men du, vi åker ut och tar lite fortkörare istället! Det brukar ju lätta upp lite." sa Nisse. Jörgen höll med och såg fram emot att norpa körkort och att känna sig en smula maktfull över bonnläpparna. Sagt och gjort så for dom ut ur metropolen Mjökhult i sin Saab 9-5 Aero Civilsnut Edition.
Jodå, visst gick det att lägga lakritsränder med den här, konstaterade Stor-Ulrik efter några minuters hjulspinn på den öde landsvägen. När han snurrade därifrån på treans växel lämnade han efter sig en mindre Lützendimma. Men nu var det slut på lekandet, dags att testa Rapides superba fortkörningsegenskaper.
"Vaihelv...?" konstaterade Nisse när de några sekunder senare gled igenom dimman som en gång i tiden var ett par koreanska vinterdäck. Långt där framme på vägen skymtade dom en liten svartgrå prick med en lång kvast av sotsvart dieselrök efter sig.
Jörgen var nära att sätta sin chokladdonut i halsen av upphetsning, nu banan skulle det jagas! Blåljuset åkte på, Nisse trampade plattan i mattan och Aeron väste iväg med hyffsat flås på grund av den fina chiptrimningen som Jörgen & Nisse hade tiggt till sig av polisens ekonomiavdelning.
Stor-Ulrik ansåg att hastighetsmätare var för mesar. Han tyckte att "Fort", "Jävligt Fort" samt "Skitläskigt Fort" räckte alldeles utmärkt när det gällde hastighetsövningar av den kalibern han höll på med. Han var någonstans kring "Jävligt Fort" och "Skitläskigt Fort" när han uppfattade några blåa blänk i backspegeln. Rent instinktivt tog det honom ca en halv sekund att besluta sig för att öka farten till "Skitläskigt Fort Och Lite Mer" för att slippa onödigt krångel med polismakten, något som Rapiden numera definitivt hade potential till. Det som tills för några dagar sen hade varit framändan på en VW Vento sparkade upp Rapiden i ovannämnda hastighet och Stor-Ulrik försökte hålla huvudet kallt, snutar hade han ändå trots allt kört ifrån några gånger tidigare...
"Jahapp vi behöver lite assistans här...Jagar en bil av okänt märke som färdas i runt 230 km/h på landsväg 68 söder om Mjökhult, i riktning mot Fjällnäs" tjattrade Jörgen in till poliscentralen och resten av kollegerna kring Mjökhultsområdet.
Nisse fortsatte att pina Aeron och avståndet mot Stor-Ulriks rapid blev allt kortare. Dock så hände något som ingen av de två poliserna hade räknat med, men som Stor-Ulrik visste var ganska effektivt mot att skaka av sig blåbär. Han tvärnitade helt enkelt och sladdade ut på en åker som han själv hade putsat av för några veckor sedan. Att det var ett litet dike i vägen spelade dock mindre roll för Stor-Ulrik som helt enkelt flög över det i farten. Efter en minst sagt skakig flykt över åkern drog han ut på den halvt om halvt undangömda grusvägen inne i skogsbrynet. Jörgen och Nisse tvärnitade dom också, men satt i några sekunder i ren shock över vad dom just hade sett. Shocken övergick dock ganska omgående i rent raseri och inom några minuter hade Stor-Ulrik (återigen) en armé av snutbilar efter sig som irrade runt på öde skogsvägar.
Stor-Ulrik försökte få den värsta adrenalinkicken att dämpa sig lite när han brölade vidare på en tyst och öde skogsväg. Han var ganska övertygad om att han återigen att blåst snuten. Han kanske var tvungen att slakta Rapiden precis som han hade gjort med Mercan eftersom civilsnutarna nog hade tagit regnumret, men han skulle nog gå utan rättsliga åtgärder...Ack så fel han hade. På grund av en rad (för Stor-Ulrik) olyckliga sammanträffanden så fanns det nämligen en polishelikopter i området.
Han hörde det karaktäristiska flap-flap-flap ljudet men hann inte riktigt uppfatta var det var förräns han såg något blått och vitt uppe i luften ovanför ett skogsbryne han närmade sig. "Helvete..." tänkte han och kände hur adrenalinet återigen pumpades ut i kroppen.
"Alfa-Beta tvåa-trea här vi har målet inom sikte kom."
"Alfa-Beta tvåa-sjua här fortsätt att förfölja målet, vi har fått order att det kan röra sig om en efterspanad fartkameretjuv kom"
"Alfa-Beta tvåa-trea här uppfattat klart kom."
Helikopterpiloten hade fullt sjå med att hinna med i Stor-Ulriks ganska så nyckfulla körning genom skogar och över fält. Men på något sätt så fick han alltid korn på den lilla Rapiden oavsett hur djärva stunts och fintar Stor-Ulrik kom på. Han tjattrade vidare med poliscentralen och när han såg att Stor-Ulrik snart återigen hade landsvägen som enda flyktväg beordrade han naturligtvis ditt stora mängder polisbilar. Han hade aldrig sett någon köra så kontrollerat, men en polishelikopter var det ganska svårt att köra ifrån.
En smula hopp spred sig i Stor-Ulriks sinne när han blåste igenom ett ganska tätt skogsparti som helikoptern knappast kunde se igenom helt. Nu var det bara över landsvägen igen, ut på Källtorparns åker, in genom grustaget och sen hem till hemgårdens trygghet. Hoppet grusades dock några sekunder senare när 8 polisbilar blockerade landsvägsutfarten.
Efter några snabba överväganden om att helt enkelt blåsa igenom polisbarrikaden beslutade sig Stor-Ulrik för att ge upp. Han visste att om han satte polismäns liv på spel var det nog utan tvekan fängelse i några år framöver. Så han lugnade ner sig, ragglade ut ur Rapiden med händerna ovanför huvudet och knallade bort till ett gäng förvånade polismän.
Någon vecka senare stod domen klar. Jakten hade rönt stor uppmärksamhet i bygden, och lokalpressen hade naturligtvis luskat reda på att det var ingen mindre än världskändisen Stor-Ulrik som blivit jagad av en snutarmé. Murvlarna hade t.om intervjuvat Stor-Ulrik där han lagom seriöst förklarade att han tyckte det var skitkul att köra fort och att bränna gummi.
Nu skulle det dock inte bli något mer av den varan för Stor-Ulrik ett bra tag framöver. 24 månader utan körkort, 12500:- i böter för vårdslöshet i trafik samt 50 timmar samhällstjänst.
"Nädu Ulrik...Du får ju faktiskt inte köra bil längre" sa Bertil. Bertil var den nytillträdde polischefen i Mjökhult, en mycket karismatisk man som ansåg att hembesök hos dömda förbryta, stora som små, var ett jävligt bra sätt att förebygga återfall. Och det lyckades väl också i Stor-Ulriks fall. Av en ren slump valde Bertil att planera in sitt hembesök till Stor-Ulrik samma dag som han inte kunde få någon skjuts in till Mjökhult för att umgås lite med sin flickvän Rebecca.
"Ööööh nämen vafan jag skulle bara testa bilen lite här på gårdsplanen...Har bytt öööhö...bromsvätska." mumlade Stor-Ulrik till Bertil.
"Vet du vad?" Sa Bertil "Av någon anledning så tror jag inte riktigt på dig. Vi har koll på dig Ulrik, du får fan ta och respektera trafikreglerna. Jag skiter i att du är någon sorts halvkändis här på bynn, du har inte körkort längre och ska inte köra. Så det så" svarade Bertil lite halvdrygt. Stor-Ulrik satt helt knäpptyst och kramade ratten så hårt att knogarna vitnade.
"Vi hörs Ulrik...Ta det lugnt nu." avslutade Bertil och drog iväg i snut-V70in. Stor-Ulrik tog det väldigt lugnt några minuter senare när han massakrerade 240in med sin favoritslägga för att avreagera sig lite.
Del 8: Tumult
Därefter följde några rätt tråkiga och gråa veckor för Stor-Ulrik. Så fort han blev lite sugen på att fulköra lite så kom det in rapporter från släktingar och kompisar om snutar i närheten. Polismakten hade fortfarande mycket att göra i Mjökhult med omnejd, helt och hållet tack vare den numera extremt flitiga fartkameretjuven Kleptoman-Conny och hans gäng.
Conny hade faktiskt närainpå dragit igång en våg av anarki i den lilla staden Mjökhult. Brottsligheten hade helt enkelt skjutit i höjden de senaste veckorna och polischefen Bertil var nära ett mentalt sammanbrott. Men för Stor-Ulrik innebar detta bara att man inte kunde köra utan körkort utan risk för mer böter och hot om fängelsestraff.
Det var dock en helt vanlig sketen, gråmulen tisdagsförmiddag som en till synes harmlös tanke från Stor-Ulriks sida så småningom skulle lösa allas bekymmer. Han satt som vanligt runt kl. 9 på morgonen och fikade efter några timmars slit på gården. På bordet låg det en gammal Bilsport som han bläddrade i lite förstrött. Bland plastraketer, skrytbyggen och annat trams så dök det helt plötsligt upp en hederlig gammal Epa-traktor. Den var blanksvart med feta flames. Artikeln förtäljde om hur finniga Åke 16 år hade lagt ner ett till synes oändligt antal timmar på att slakta sönder en fin gammal Duett, svetsa och spackla och lacka själv och håhåhaha j*vlar vad duktig och talangfull han var. Men det var inte Epatraktorn som intresserade Stor-Ulrik. Helt plötsligt hade han en plan.
Några dagar senare så hade Stor-Ulrik ett A4 i näven som gav honom laglig rätt till att framföra traktorer på svenska vägar. Det gick tydligen bra ändå att skaffa trots att hans körkort var indraget i två år framöver. Så Stor-Ulrik började helt enkelt bruksköra igen med familjens Volvo BM650 och visade glatt upp ett giltigt körbevis varje gång han blev stoppad, för det hände relativt ofta...
"Nädu Lill-Pu...Öööh Sune. Det blir nog ombesiktning på den här." Lill-Pungen, Conny O Co's yngsta medlem och framtida gangster började så smått gråta när en storväxt polis levereade de orden. Det gällde hans skitfina och smakfullt sönderkapade Volvo 740 A-traktor. Lill-Pungen hade precis som Stor-Ulrik nyligen tagit traktorkort och var ute och plågade den redan illa tilltygade B230K:n under surförtins huv. I hela 67 km/h och med en motor nära härdsmälta så hade två snutbilar prejat ner honom i diket och direkt påbörjat en flygande besiktning. "Hörrudu sen får man inte popnita tillbaks taket efter besiktningen heller..." "Du Sune det är bra om man har avgassystem och fjädrar på bilen..." "Nädu Sune, vi måste nog ringa hem till dina föräldrar också..." Ni fattar.
Till slut så satt stackars Lill-Pungen i diket och skakade av gråt. Hans fina A-traktor som han hade lagt ner så mycket tid på tog nu snuten in till polisstationen för ytterligare besiktning. Med två röda grinögon såg han hur en polisman klämde sig in traktorn, klagade högljutt över alla 57 Wunderbaums och gasade iväg. Och inte blev det bättre av att traktorn av någon anledning fattade eld efter några hundra meter. Snutarna gav upp, tömde en pulversläckare under 740ins huv och bogserade istället iväg liket. Kvar i diket satt en förkrossad, mentalt instabil och halvkriminell 17-åring. "Snuuutjäälarna to min traaktor!!" hulkade han fram när han uppgivet ringde Conny.
Ännu en intelligensbefriad omkörning. Stor-Ulrik suckade uppgivet när någon dåre i en flång ny grod-Peugot klämde sig förbi traktorn, i en snäv kurva utan sikt... Det var rätt tröttsamt för Stor-Ulrik att bruksköra traktor, även om det numera var installerat ljudsystem modell värre i 650:in, vilket Stor-Ulrik uttnyttjade för att pumpa Motörhead på äckligt hög volym.
Några minuter senare trängde sig några moppefuckon (utan hjälmar) förbi med jättefräna plastscootrar. "Wöööh kolla bonnen!! Fan ge han fingret Larre!!" Stor-Ulrik noterade avmätt exemplet på mänskligt avfall som körde förbi honom. Han kom på sig själv med att seriöst överväga om det ändå inte vore bra med ett hagelgevär i traktorn.
"Nä...Det här går inte." tänkte han när han svängde in mot gården.
När han kom hem så hade Stor-Ulrik mer att sucka uppgivet åt. Bilvrak. 240in var numera som sagt totalt massakrerad efter ett raseriutbrott med släggan. Skodan var sönderskruvad efter att polismakten hade utfört en "utredning på den i....Öööh utredningssyfte" som det så fint hade framförts av polismannen som leverarade hem vraket till Stor-Ulriks gård. Sen stod det som vanligt en massa andra skitbilar som Stor-Ulrik hade tagit åt sig. Han släggade till 240in lite mer och la sig sedan för att försöka sova bort bekymren.
"Nä nu jäääälar faan! Jääla snutjävlar så ska dom fan int få göra jääla skit fan!!!" Conny var heligt förbannad. Lill-Pungen, som han så broderligt hade uppfostrat i brottets ädla natur, hade fått sin A-traktor beslagtagen och uppeldad av de lokala polisförmågorna. Hela Connys kleptoman/fartkameratjuvs-gäng var samlade i den ensligt belägda plåtbyggnaden som de nyttjade till att förvara tjuvgods, dricka hembränt, röka jazztobak, slakta stulna bilar mm. Lill-Pungen storgrinade fortfarande över den tragiska förlusten. Conny och hans gäng kanske var äckliga halvpundartjuvar, men de höll trots allt ihop och backade upp varandra. Så skulle det även vara denna gång, och gruppen började genast planera någon slags hämndaktion...
Stor-Ulrik kliade sig tankspritt i huvudet. Han började undra om det inte var så som släktingar och kompisar påstått under en längre tid; Att Stor-Ulrik var färdig för mentalsjukhus. I verkstan någ nämligen en Volvo BM 650 utspridd lite här och där. Tryckrör, lastbilsturbos, växellådskrafs och mattallrikar låg lite huller om buller. Själva traktorn var i två delar och Stor-Ulrik misstänkte att han höll på med transmissionen, han visste inte nämligen inte alltid exakt VAD han höll på med under sina psykbrytstressmeck-perioder. Han hade krängt iväg allt skrot på gården och köpt lite lattjo speedparts till traktorn för skrotpengarna, som det lämpligt nog var tänkt att monteras under en ynka helg. Stapplande tog han upp en skiftnyckel och började meka igen, alltid skulle det väl leda någonstans...
"Föööfan Conny få hit gliidhammarn fortsomfanfan!!" Conny o Co var i full färd med att dra igång Operation Hämnd Mot Snuten. Det var väl ingen som direkt visste vad de höll på med annat än att det (som vanligt) var jävligt olagligt. Just nu var det en intent ont anande Volvo 745 som skulle bli stulen. Tanken var att hämnas på något sätt hämnas på polismakten med en stulen bil som vapen...
"Vafaaan det ligger ju röka i baksätet!! Fan va najs!" tjattrade Pungen. Det var ungefär det enda som betydde något i Pungens skitliv. Att röka gräs. Mycket och ofta. Vilket hade resulterat i ett ovanligt lågt IQ och inte alltid ett sunt ansvarstänkande. När de andra i Connys gäng insåg att det kan vara bra att vara diskret när man snor en bil, så lallade Pungen runt bilen och var högljutt lyrisk över en låda med sötluktande gräs. Det skulle visa sig vara ganska ödesdigert för Connys gäng.
Sekunder senare vaknade Kenta Kokain med ett ryck och undrade vem som höll på att själa hans fina Volvo. Kenta Kokain avtjänade som bekant ett ganska långt fängelsestraff, men tack vare det fina svenska rättsystemet så hade Kenta manipulerat till sig en obevakad permission från anstalten. Grejen var att han aldrig brydde sig om att åka tillbaks och var nu jävligt eftersökt av polis sen några månader. Och nu höll Conny på att stjäla allt hans röka, och inte minst det götta amfetaminet som låg gömt i ena sparklådan. I rent psykbrytsknarkpsykostillstånd laddade Kenta sin egenhändigt avsågade hagelbössa och fick mord i blicken.
Varje gång Stor-Ulrik hade stressmekat ihop något sjukt åkafort-projekt så kändes det precis som han hade drömt ihop allt. Som om skiten hade mekat ihop sig själv. Och när han brölade fram i dryga 95 km/h med tio ton traktor var väl inget undantag. "Vad-i-jävla-helvete håller jag på med?" upprepade Stor-Ulrik för själv med skräckblandad förtjusning. Gamla lastbilsdelar, bonnmeck, blod, svett och tårar hade i Stor-Ulriks verkstad smält samman till en vidrigt snabb traktor.
Skotten ekade över den snudd inpå öde parkeringsplatsen. Kenta Kokain vrålade något ohörbart samtidigt som han laddade om och avfyrade hagelbössan med jämna mellanrum. Conny o Co satt gömda bakom 745:an i ren skräck. Lill-Pungen grät som vanligt. Pungen fattade inte vad som hände och började smygröka lite gräs istället. Conny tänkte.
En trekvart senare så fräste en sönderskjuten Volvo 745 med en ammunitionslös knarkare fasttejpad på taket runt i Mjökhult. Pungen rattade en nystulen Sierra, och Lill-Pungen hade fått tag i en hederlig gammal Saab V4. Avgassystemet hade ryckts från samtliga bilar och gruppen hade knåpat ihop någon slags plan för vad som skulle ske.
"Anarki i Mjökhult!"
"Natten mot tisdagen så utbröt något slags utbrott av anarki i Mjökhult. Okända gärningsmän körde runt hela natten med tre nystulna bilar utan avgassystem och väckte således en stor del av stadens invånare. Bilarna brukades för att köra in i byggnader, skyltar och allt som kunde förstöras av en bil. Reparationskostnaderna efter nattens oroligheter lär bli astronomiska. Några ungdomsgäng hakade på förstörelsen och började plundra butiker samt att ägna sig åt vandalism. Det är i nuläget oklart exakt vad som inträffade natten till tisdagen, men enligt Mjökhults-Kuriren så var det inträffade något slags terroristförsök mot polismakten då de tre bilarna senare sprängdes utanför polishuset och därmed även satte det i brand.
Mirakulöst nog skadades inga människor i nattens tumult, men enligt polischef Bertil Folkesson så råder det "så gott som undantagstillstånd" i staden tillsvidare då det fortfarande "råder spänningar mellan en del grupper involverade i det här".
En eftersökt rymling från Solåsens Kriminalanstalts påträffades också springa runt märkbart förvirrad och påverkad vid det brinnande polishuset, men uppgifter om dennes inblandning i oroligheterna finns inte att tillgå."
"Öööh jadu Ulrik, traktorkort har du ju faktiskt...Men den här traktorn, den går väl inte över 40 hoppas jag? För jag tyckte det gick lite för fort där borta förut vettu."
"Näää...Trimma en traktor? Det gå väl int!" Stor-Ulrik spelade sin korkadbondson-karaktär och hoppades slippa en provkörning.
"Ta det lugnt nu Ulrik" flinade polismannen och åkte iväg. Stor-Ulrik hade fräst in till Mjökhult för att handla, men hade mötts av polisavspärrningar och oroliga blickar. Han suckade uppgivet och åkte hemåt då det redan hade börjat mörkna och det var sisådär med belysning på traktorn.
"Fööfaaan Conny inte igen! Du vet juh vad som hände sist! Ge dig Conny, ge dig!! Vi drar hem och röker på istället!"
Pungens klagosång hjälpte föga på en beslutsam Conny. Han hade en sista sak att göra upp med innan han skulle krypa in i skogen och hålla sig undan från polismakten. En sista tånagel i ögat...En sista sak att uträtta innan han kunde vila.
Rent instinktivt märkte Stor-Ulrik att det inte var något som stämde. Det hade regnat och det var tydliga, slingriga spår på grusvägen som ledde in till familjegården. Det var ingen som skulle dit mer än han själv, fadern hans var bortrest och han väntade inte besök. Ett sting av oro knep till i magen och han pressade traktorn så mycket han vågade, av någon anledning kände han på sig att något som kunde avgöras av ett par sekunder på gång.
Svetsar, verktyg, motorolja, en cross, en massa turboaggregat och tom en gammal B20. Det var mycket som skulle få plats på Connys släpvagn, och fort skulle det gå. Conny och hans crew höll på att rensa ut Stor-Ulriks verkstad, även det en slags hämndaktion. Conny höll Stor-Ulrik ansvarig för att han åkte in i finkan till att börja med, och inte minst för att gjort Fille till ett tystlåtet nervvrak. Det här var hans hämnd. Men det slutade inte där. "Ööh v-vad gör du med bensindunken Conny? Conny? Du kan väl föfan int börja el-" Lill-Pungen fick en hård knuff ner i ett dike av en beslutsam Conny. Den här gården skulle brinna.
"Dää finns juh kossor däinne!" brölade Lill-Pungen vidare utan resultat. De andra såg också tveksamma ut. Conny såg ut (och betedde sig) som ett psykfall när han dränkte laggårn i bensin.
Sen så hände det saker i en rasande takt. I precis det ögonblick då en maniskt skrattande Conny tände eld på Stor-Ulriks ladugård anlände Stor-Ulrik till gården i sin 650. Direkt förstod han vad det var frågan om. Conny o Co hann dock packa sig in i bilen och fly från en säker död.
Stor-Ulrik slet i ursinningslös frustration fram högtryckstvätten om började släcka elden, som inte hade fått brinna länge men redan var nära att övertända en stor ladugård. Precis som han hade anat så handlade det om sekunder. De kor som var inne i lagården brölade i ren panik och Stor-Ulrik var minst sagt stressad.
I Connys transporter rådde det en märklig stämning. Pungen rökte gräs. Lill-Pungen snyftade. Conny satt sammanbitet och försökte planera de kommande minutrarna av sitt trasiga liv. Färden gick lite för fort på den slingriga grusvägen.
"Vaaafaaah?" Pungens förvirrade kommentar var det första som indikerade att något var på väg att gå åt helvete. Genom haschdimman såg Pungen något konstigt i skumrasket bakom bilen och släpet. Det var något stort och grått och det tycktes som om det var på väg mot dem. Conny hann reagera i kanske en fjärdedels sekund innan det blev svart för alla tre.
"De öööh oooonttt!!! OOOOHHHHNNTTT!!!" vrålade Pungen i falsett. Man kunde nog förstå honom också, att ha ett glödhett Holset avgashus några centimetrar från låret kan nog göra ganska ont. Pungen, Conny och Lill-Pungen låg alla tre fastspända med spännband ovanpå en viss Volvo BM 650's huv. Föraren var en psykotisk Stor-Ulrik. Ingen av de tre fastspända hade riktigt fattat vad som hade hänt. Det visste dock Stor-Ulrik; Han hade helt enkelt prejat in en traktor i Connys skåpbil i sisådär en 50 knyck. Han kunde inte bry sig mindre om eventuella personskader; asen hade försökt bränna ner en lagård med djur inne. Stor-Ulrik hade med nöd och näppa kunnat släcka elden tillräckligt innan brandkåren dök upp och assisterade. Då hade han hoppat in i traktorn och varit fast besluten att knäcka nacken på Conny innan det blev gryning.
Nu hade han dock lugnat ner sig lite och nöjt sig med att orsaka lite benbrott och blåtiror. Dessutom hade han fått en antydan till en plan som kanske skulle lösa en del av hans egna problem...
En trekvart senare rullade han in med traktorn utanför det sönderslagna poliskontoret i Mjökhult. Han stampade helt sonika in på kontoret där sönderstressade poliser irrade runt och försökte lappa ihop en trasig stad. Efter lite sökande så fick han tag på polischefen Bertil, samma lirare som hade gjort livet surt för Stor-Ulrik någon vecka tidigare. "Tjena! Jag har några tjommar fastbuntade på traktorn här ute som jag tror ni skulle vara intresserade av. Förutom att de försökte bränna ner min lagård och sno hela min verkstad så misstänker jag starkt att de har norpat en å annan fartkamera också!" mullrade Stor-Ulrik fram, inte helt utan stolthet i rösten.
Sönderkrisade Bertil svarade inte ens, han rusade bara ut och försökte reda ut ännu en konstig vinkel på hela Mjökhultsdramat...Några timmar och erkännanden senare så var väldigt många frågetecken uträttade, och lugnet hade återigen återfunnit sig till Mjökhult.
Några veckor senare så damp det ner ett brev från Vägverket i Stor-Ulriks postlåda. Av någon magisk anledning så hade spärrtiden på hans körkort kortats av med några år...
Del 8.5: Fenomen
Det rådde märkliga tider i Mjökhult med omnejd. Mycket märkliga tider. Det hela hade börjat med att den halvdementa kärringen Vidhåla hade kraschat sin redan illa tillsargade Golf II i en ensligt belägen (och i sann glesbygdsanda; obemannad) bensinstation. När polis, brandkår och ambulans hade anlänt för att försöka åtgärda det man brukar åtgärda när en bensinstation börjar brinna, efter att den som orsakade olyckan tagit sig en lugnande cigarett med en bensinfontän några meter från sig, så hade något oförklarligt hänt. Något som skrämt livet ur ett trettiotal personer som stod kvar där utan någon som helst förklaring på vad de hade sett.
Medans brandmännen som bäst hade försökt släcka branden hade någonting stort och konstigt helt plötsligt befunnit sig några tiotals meter ovanför bensinstationen. Genom ljuset från branden hade de sett en stor metallklump som tycktes vibrera ovanför eldhärden, som nu i princip var utom kontroll. Då hade saker blivit jävligt skumma. Helt plötsligt slocknade elden. Det hördes ett litet "swosch" och tusentals liter brinnande bensin upphörde att existera. Det blev helt mörkt. Sen var farkosten eller vad det nu var borta, och kvar stod som sagt ett trettital extremt förvirrade personer. Dagen därpå kom den första i den långa rad av UFO-rubriker som skulle dominera svensk media de följande månaderna. UFO-mysteriet i Mjökhult hade börjat.
Incidenten vid bensinstationen var bara början, sen började det där stora flygande fanstyget ploppa upp lite här och var i bygden. Bonden Källtorparn påstod bestämt att tefatet hade snott hans plog en kväll; "Di hovra o dro opp plo min mä nån stråle!! He va bästa plogn ja haft!", och det gick historier om alla möjliga fenomen som kunde kopplas till ufot.
Filmer och bilder av varierande kvalitet började ploppa upp på internet där något stort och lysande kunde ses hovra runt i Mjökhults höstmörka omgivning, vilket spädde på uppmärksamheten ytterligare.
Svampplockare, jägare och andra friluftsdårar vittnade om stora områden i skogen som var nedbrända med klinisk precision.
Helt plötsligt var Mjökhult världens nya Roswell. Den lilla staden invaderades av "UFO-forskare" med varierande mental hälsa.
Det var minst sagt en turbulent och konstig tid i Mjökhults historia.
Och naturligtvis gick inte allas våran bonnmeckarhjälte Stor-Ulrik säker från detta. Faktum var att han kanske hade lite värre problem med UFO-nördarna än den genomsnittlige Mjökhultsbon. Det var nämligen runt Stor-Ulriks och dennes faders marker majoriteten av observationerna hade inträffat. Stor-Ulrik, som var skeptiker ut i fingerspetsarna, vägrade naturligtvis tro på allt skitsnack och mediahysteri. Han fortsatte som vanligt med jordbruket, köttproduktionen och sin lilla biodieselfabrik som numera började bli extremt lönsam. Faktum var att han precis hade säkrat en deal med en kontakt i Lettland som skulle inbringa en ganska saftig summa pengar. Dessvärre var skattemyndigheten inte underrättad, vilket hade gjort Stor-Ulrik en smula paranoid. Så dieselfabriken hölls extremt dold för diverse myndigheter, något som skulle få en avgörande betydelse för hur den närmsta tidens smått bisarra händelseutveckling skulle se ut.
Som sagt så hade Mjökhult med omnejd invaderats av UFO-intresserade, New Age-are, hippys och andra nyfikna idioter. Människor som naturligtvis luskat reda på vart det var störst risk att få syn på det oidentifierade flygande objektet. Med andra ord Stor-Ulriks ägor.
Men än så länge var Stor-Ulrik glatt ovetande om att det smög runt skummisar utrustade med kameror runt hans gård. Han var i full flås med sitt senaste tokprojekt; En Nissan King-Cab -88 som han hade köpt av en jägare för 500:-
Efter en dags arbete var King-Caben fulhöjd någon meter, utrustad med terrängdäck som Stor-Ulrik hade hittat på en kärra i skogen samt rollad mattsvart med smakfulla döskallemotiv i vitt.
Sen så hann lilla Stor-Ulrik fläska runt hela tjuge minuter på sin favoritåker innan den sura bensinfyran tackade för sitt med en redig kylarvattenfontän, vilket Stor-Ulrik bara välkomnade. Det låg nämligen lite roligare grejor och skräpade i logen.
Någon dag senare var en viss fultrimmad VW 1.9 turbodiezel ihopparad med en Volvo M45 växellåda, som därefter släggades ner i King-Caben. Stor-Ulrik ögonmåttade dit hela motorpaketet, knackade lite med släggan och tigersågade lite där det behövdes innan allt brändes fast med ett knippe överblivna plattjärn. Sådärja! Ännu ett heltokigt fulbygge rullades med ett mäktigt dieselbröl ut ur Stor-Ulriks trofasta garage. Några brutala donuts på gödselplattan kunde Stor-Ulrik konstatera att det här bygget hade sin lilla charm det med. "Varför i helvete har jag aldrig byggt en terrängbil förut?" undrade han när han brölade fram genom skog och över nyplöjda åkrar. King-Caben kunde verkligen ta sig fram överallt, vilket det med skulle få betydelse för hur saker skulle utveckla sig.
Precis när Stor-Ulrik åkte ut på en mysig terrängåktur i skogen rullade en hyrd minibuss in på den ödsliga grusvägen som ledde till gården. "Är det här rätt? Kolla kartan Fredde!" tjattrade föraren, förövrigt den enda i sällskapet som hade körkort. De var en brokig skara, men en sak hade de gemensamt: UFO'n och paranormala aktiviteter. Med andra ord naiva idioter som levde för saker som inte existerade...Eller? Plötsligt fylls bussen av exalterade och gälla små skrik av förundran. På toppen av ett litet berg kanske 800m från minibussen ser de ett vitt sken och någon slags farkost inne i skenet. Som därefter lyfter. Och avlägsar sig från platsen onaturligt fort. Vilket den lilla utforskningsgruppen fångade på tre olika digitalkameror med hög upplösning.
"Det här är ändå jävligt mysigt" filosoferade Stor-Ulrik när han puttrade fram genom skogen på vägar som inte fanns. Stor-Ulrik kände sig friare än någonsin. Han körde obehindrat genom uråldrig skog, med en bil han i princip hade byggt själv på någon dag, som drevs av egenhändigt framställd diesel. Men han hade trots allt ett litet mål med utflykten; Att kolla hur den lilla familjen av highland cattle-kossor klarade sig i hagen på andra sidan skogspartiet. När han kom fram blev han minst sagt chockad. För det första fanns det inget staket. Eller ja det fanns där, men problemet var att en stor del av det var lindat kring toppen av bygdens högsta tall. Och några långhåriga och långhornade highlandcattlekossor såg man inte skymten av.
Stor-Ulrik började känna den där känslan av att något inte riktigt stämde. Att det var något som var väldigt väldigt fel. Höstmörkret började sänka sig när han öppnade King-Cabens dörr och hoppade 135cm ner för att undersöka vad fan det var som hade hänt. Det första han hörde när dieselfyrans raka rör hade tystnat var ett dovt grymtande från skogsgläntan.
"Näää det är sant jag lovar vi fick det fan på film jag lovar svär fan!!" tjattrade ännu en hobbyufolog till en annan hobbyufolog på andra sidan Sverige. Det var händelsen kring Stor-Ulriks väg som nu spred sig som en löpeld genom UFO-världen. Filmerna hade redan fått tusentals visningar på YouTube bara några timmar efter att de hade lagts ut och det talades om det "defintiva beviset på att vi är besökta" på tusentals hemsidor, bloggar och diskussionsforum. Professionella videoredigerare hade uttalat sig om att filmerna var 100% äkta, och efter ytterligare någon timme gick det t.om så långt att en officiell tjänsteman från det amerikanska flygvapnet dyrt och heligt försäkrade att de inte hade något med det inträffade att göra, men att de gärna tog emot mer information om det oidentifierade flygande objektet. Efter någon dag blev platsen där det inträffade (dvs berget ovanför Stor-Ulriks gård) allmänt känd världen över. Men allt detta var Stor-Ulrik glatt ovetandes om när han stod i sin skogsglänta.
Snabbare än ett tattarsnitt var Stor-Ulrik uppflugen i KingCaben, totalt vettskrämd. Det dova grymtandet som hördes från skogsgläntan hade visat sig vara den större utav de två highlandcattletjurar som ingick i flocken. Det som var mindre bra däremot var att den verkade ha drabbats av någon form av tjurpsykbryt. Likt en bulldozer brölade den fram i skogsgläntan med taggtråd i hornen och halva staketet släpandes efter. Alltjämt brölandes och med tungan hängandes utanför.
Stor-Ulrik kände sig ganska konfunderad. Vad var det här? Galna ko-sjukan? Tankarna började snurra runt i Stor-Ulriks huvud. Highland Cattle var egentligen väldigt lugna kor. De brölade inte omkring och välte omkull träd i vanliga fall. Definitivt någon form av sjukdom, orsakad av fan-vet-vad. Sjukdom innebar veterinärer. Veterinärer innebar myndigheter. Myndigheter innebar slutet för Stor-Ulriks högst lukrativa lilla dieselfabrik enligt Stor-Ulriks resonemang. Och böter.
"Nä...Hem efter bössan" resonerade Stor-Ulrik och startade upp den numera ännu mer uppspöade King-Caben och brölade hemåt genom höstmörkret.
Bil efter bil rullande in på den välskötta lilla grusvägen som ledde till Stor-Ulriks gård. Människor är och kommer alltid att vara nyfikna djur, och vad kan egentligen kittla fantasin mer än ett eventuellt besök från en annan värld? Det dröjde inte länge innan folk vågade sig ut ur bilarna och gav sig in på Stor-Ulriks ägor. De gick runt husen och upp för kullarna där det nyinträffade hade hänt. Alla var mer eller mindre utrustade med kameror.
"Du måste komma hit fort Ulrik! Det är en massa människor här och jag är precis vettskrämd! KOM FORT!!"
Rebecca lät verkligen helt vettskrämd också när hon ringde till Stor-Ulrik. Om man var en höggravid kvinna som var ensam på en gård som helt plötsligt invaderades av vitt främmande människor och bilar så var det nog ganska förståeligt om man blev rädd.
Stor-Ulrik fick ett panikanfall. King-Caben bokstavligt talat flög genom skogen. Lacken under avgashuset på turbon bubblade sig och tog eld. Bilen kördes rent reflexmässigt av Stor-Ulriks sjätte sinne. Han behövde inte ens tänka och registerade inte ens att pickupens flak kysste en berghäll i dryga 98 km/h, vilket böjde hela bakramen något åt vänster. Efter några minuters vansinneskörning nådde han äntligen fram till gården och blev helt stum. Alla de olika känslorna tog liksom ut varanndra innan den urbondska vreden helt tog över.
Hagelskotten ekade över gårdsplanen.
...fortsättning följer...
